Fredagkväll, som alltid aptrött, men idag har jag egentligen ingen som helst anledning till att vara det. Brukar alltid försöka träna på fredagseftermiddagen efter jobbet för att mentalt avsluta arbetsveckan och mentalt påbörja ledigheten. Nu har jag varit ledig, så det fanns ingenting att avsluta, för mitt arbete denna dag har varit att tagit mig igenom del 1 på boxen, och det kan jag inte kalla särskilt ansträngande!

Idag på träningen var vi väl ett 120-tal personer som hade samma mål - träna in helgen! Faktum var att det kändes som en 112-fest. För er som inte vet vad en 112-fest är så är det en fest för alla som jobbar som poliser, brändmän, akutsjukvårdare, ambulans, akutläkare och hela det kitet. Jag såg minst 20 personer jag kunde placera inom det spannet under passet.

Det har viskat en liiiiiiten liiiiiiiiten fågel i mitt öra att nästa sådan fest infaller när fröken ska lapa sol i Mauritius, så jag hoppas att det blir många andra som får känna sig väl omhändertagna i detta 112-sällskap!

Annars har dagen idag inte bjudit på så många överraskningar. Har bara försökt att varva ner och kollat på Grey´s och det har gått riktigt bra. Jag tror det fanns flera poänger med den julklappen, tack!

Kände mig riktigt pigg i kroppen på träningspasset och kände att jag tog i lite extra på den lågintensiva pulsträningen. Som alltid på fredagspasset så är det en ledare som får mig att le från början till slut.

Att kunna bjuda på sig själv, att vara ledare!

Hon och jag har verkligen pratat om det i höst, om ledarskapet, och hon är min förebild vad gällande ledarskapets osynliga delar, viktiga - ack så viktiga.

När hon står där i mitten så bjuder hon av hela sig, skratt, leenden, extra jobbiga toppar, allt med ett leende och en bekräftelse.

Närvaro

Bekräftelse

Lyhördhet

Vilja

Varje gång jag ser henne, känner jag också igen mig själv. Det syns verkligen hur bra hon mår där i mitten, hur kul hon har det, hur utvecklande och inspirerande hon känner att det är.

Exakt så känner jag när jag står i klass, och idag kliar tarmen på att återigen stå i grupp och ge av mig själv, med blickar, med leende, med bekräftelse och en stor portion ödmjukhet - på tisdag är det dags!

Innan det blir tisdag bjuder livet på en helgledighet, och jag höjer mitt glas med mjukt rödvin, lite roquefordost och ädelost, fikon och serranoskinka och säger SKÅL för livet med eller utan 112-fest!

Dags att inse att det kommer bli svåra problem att vända tillbaka dygnet på måndag, men jag borde ta den sorgen då, och inte nu! Kunde inte alls somna igår, dels för att det blåste som attan, men tror bestämt att Treo-drinken gjorde fröken lite piggare, så Mr Dreamy fick trötta ut mig, men det gjorde han inte riktigt. Nåväl, hamnade i sängen och där fick jag ligga sömnlös ett tag, och jag låg och stirrade upp i taket och funderade på breppet "Blod är tjockare än vatten", och jag måste erkänna att jag alltid skrivit under detta begrepp, men jag vette katten om jag gör det nu.

Familj och släkt ligger mig varmt om hjärtat och betyder väldigt mycket för mig, men för några år sedan genomgick jag det som för mig var en början till ändring. Timmar av tårar och tandagnisslan av svek, att veta att ens närhet har uppenbarliga problem med att hantera en tjej som inte väljer att gå den vanliga vägen, utan snarare väljer att gå en annan väg, en väg som sticker ut lite mer, kräver lite mer, utmanar lite mer, men jag är ändå samma människa med samma behov, vägen fram till behoven var bara lite annorlunda...

Jag försöker tänka att de må vara deras problem om dessa människor har svårt att ta mig för den jag är.

Men innerst inne, längst in i den starka människan, så känner jag ändå en besvikelse för att jag inte respekteras för den jag är, för det val jag gjort i livet.

Blod ska ju vara tjockare än vatten, och mitt mål just nu är att få även blodet att rinna av mig som vatten, att få blodet att inte vara tjockare än vatten. Detta för min egen skull, min energi, mitt egetvärde. Jag har kommit en bra bit på väg, men jag har en bra bit kvar att vandra.

Jag vandrar den vägen med mod, stolthet, ärlighet men även med besvikelse, sorg och uppgivenhet - för blod är tjockare än vatten, och jag önskar att jag kunde låta det vara så...

Vill jag att blodet ska vara tjockare än vatten?

Är mitt blod tjockare än vatten?

Vill jag att blodet ska rinna av mig lika lätt som vatten?

Rinner blodet av mig lika lätt som vatten?

Nyss hemkommen från en rejäl handlingstur och tja, det blev mycket gott att stoppa i kundvagnen. Nu när jag kom hem tänkte jag skriva ett blogginlägg, men då, NEJ - då kom det några små tankar kring detta med bloggeriet som jag gärna delar med mig av och hoppas på många kommentarer.

Jag gjorde ju en bloggpaus i nov/dec och jag kan inte säga att jag kommit tillbaka efter detta snedsteg som för alltid kom att påverka min annars smått naiva människosyn. Jag brukar säga att jag är evigt tacksam att jag fick gå igenom detta helvete så att jag numera vet vad jag kan förvänta mig av omvärlden.

Men... nu till detta MEN, jag känner att mina blogginlägg blir ytligare och ytligare och att jag tänker mig för tre om inte fyra gånger innan jag skriver något. Jag undviker heta ämnen och ämnen som berör mig, vilket gör att bloggen numera handlar om Högre Höjder, mat & vin och annat ytligt och vardagligt.

Jag vill kunna skriva om hur det är att vara MIG, JAG i min omvärld. Men jag vågar inte... Känner mig äcklad när jag vet vilka som läser. Visst, dessa personer läste säkert före också utan min vetskap, och då var jag inte äcklad. Nu ser jag referenserna till min blogg, och kan lägga ihop ett och annat. Mår illa av bara tanken faktiskt...

Jag vet att internet är ett öppet forum och jag vet att vem som helst äger tillträde till det, men när man skickar vänners vänner för att läsa och tolka mina inlägg då är det tamejtusan något som är riktigt snett.

När mina blogginlägg blir källa för diskussioner där jag utesluts och där man drar sina egna slutsatser och väldigt drastiska sådana också, då är det också mer än fel.

Det är väldigt roligt att skriva om Dempsey, Amarone-viner, Bollinger och andra ytligtheter, men det fattas något - mina egna känslor.

Så ja, det ligger parmaskinka, timjan, parmesan, rosesallad, oliver, fetaost och andra smarrigheter i kylen. Amarone-vinerna är inhandlade, så det kan jag ju berätta om...

... men att det bor en klump i min mage som skriker att den inte vill till jobbet på måndag, att jag innan måndag måste fundera kring ett samtal jag fick idag om ett gräs som inte var grönare och där man nu vill börja vattna på den andra sidan, att blod är tjockare än vatten men ändå numera kan gå dig obemärkt förbi... sådant har jag tappat totalt avsmak att skriva om, och det är tråkigt och ledsamt.

Kommentarer tack!

Då var man äntligen uppstigen då, till ytterligare en ledig vardag och jag behöver knappast beskriva vilken skön känsla det är, nästan så att man får mersmak och längtar till något som jag knappt kan stava till SOMMARSEMESTER!

Hur som helst så blev det två avsnitt av McDreamy igår efter det att jag varit och tränat, ett riktigt skönt pass faktiskt. Hävdar bestämt att jag har Dempsey att tacka för att dejten med envise Blund gick över förväntan.

Nu väntar storhandling på Ica Maxi och Systembolaget, en lista med goda Amarone-viner är i tryggt förvar och nu ska det njutas av Italien på Högre Höjder i vinter.

Molnen börjar spricka upp, solen tar sig igenom, stora härliga flingor ramlar ner från himlen som idag bjuder på lite blåst, vilket gör att vi nog ska ta och klämma in en lång härlig promenad också innan jag placerar mig under pläden och fortsätter med min McDreamy-stund!

 Det känns som att det kan bli en fin dag idag...

Idag är det ett år sedan jag formellt blev ägare till Högre Höjder. I mars blir det ett år sedan jag flyttade in. Ni som regelbundet läser min blogg vet nog hur mycket mitt hem betyder för mig.

Mitt hem är verkligen källa för avkoppling, krafthämtning, kontemplation och mycket annat. Här är jag hemma...

Jag vet att det inte är alla förunnat att få vara med och skapa sitt drömboende från grunden, men jag fick det, vilket jag minst en gång varje dag är ruskigt glad för.

2007 genomgick Högre Höjder förvandling, från 70-talet look till att bli mitt personliga hem på gräddhyllan med utsikt över hela Sundsvall.

Rymden, närheten till naturen, grannarna, utsikten, planlösningen... listan kan göras lång.

2008 kommer förvandlingen att fortsätta på utsidan eftersom det planeras ommålning, förrådsdörrar ska bytas, marksten ska läggas, spotlight ska fällas in i trappan och i markstenen ute, en trappa till entren ska gjutas.

Här kommer några av mina godbitar från mitt favorithem - Högre Höjder!

Balkongen - där har jag tillbringat många timmar i sommar, och i vår så ska jag vara först ut med min dubbla espresso!

Sängen - världens bästa säng!

Badrummet - två rum blev ett! Här njuts det i fulla drag. Även en fröjd att plocka med tvätten när bänken kläddes med mosaik.

Bubbelbadet - ja, kommentarer är överflödiga... Livskvalitet kallas det!

Köket - här spenderar jag mycket tid, och mycket ska bli mer. Min absoluta favorit är induktionshällen, här går det undan!

2 januari, vardag för många, även för mig, men en liten guldkant på vardagen för jag är ledig några dagar till innan jag är back in buisness igen!

Idag ska oxfilén, hummern, pilgrimsmusslorna, marulken och andra gottigheter bytas mot något minst lika gottigt, men av annan dignitet. Ska fräsa ihop lite färska grönsöker, citrongräs, jätteräkor, hälla lite kokosmjölk över och äta med lite ris. Vardagen är inte så dum ändå!

Tog en rejäl sovmorgon, men hade nog kunnat sova några timmar till om inte telefonen ringt. Blev en lunch på stan, 7 Kryddor - alltid lika gott för magen. Gav mig ut på lite konsumtionsjakt men blev bara ett par strumpbyxor rikare. Hittade inte de perfekta kökslamporna som jag hade velat ha nu när jag julen snart ska ut. Hittade heller inte ett par stövlar med högt skaft utan hög klack som var klassiskt fina med bara ett spänne eller så.

Nu är man hemma och ska fortsätta beta av några saker på min To Do-lista, som ska vara checkad och klar innan jag är tillbaka på kontoret på måndag. Den innehåller en hel del punkter som känns som gjorda för dagar som dessa.

• Olja in trappan
• Torka ur bestiklådor
• Ringa Elektrolux om diskmaskinen
• Ta bort julen och få in våren
• Olja bänkskivan
• Olja köksbordet
• Olja matsalsbordet
• Bringa ordning bland tidningarna
• Torka ur kylskåpet
• Få ordning på duschväggen
• Boka tid för omläggning av 150 kvm trägolv (check och klart)

Utöver det ska det liggas i soffan och tittas på Dr Dreamy, marcheras några promenader, njutas av lite godheter och bara varas!

Vardagar är underskattade, i allafall om man får vara ledig!

... sitter jag vaken och konstaterar att detta har varit och är det bästa nyårsfirandet jag upplevt i mitt inte allt för långa liv.

Om det beror på tröttheten, lyckan, mängden Bollinger eller bara tidpunkten, låter jag vara osagt - men tårarna bara forsar ner på mina kinder och det blev för blött i sängen, så jag gick upp och satte mig här.

Dagarna vi haft tillsammans nu under helgerna har varit helt fantastiska, vi har inte behövt kompromissa på någonting, vi har kunnat plocka russinen ur kakan, som vi både har kunnat ätit och haft kvar.

Så många stunder av vänskap...

Så många stunder av lycka...

Så många stunder av uppriktighet...

Så många stunder av vilja...

Så många stunder av innerlighet...

Så många stunder av gläjde...

Jag brukar säga att minnen kan ingen någonsin ta i från oss, och så är det. Minnena från jul- och nyårshelgen kommer ligga djupt inne i mitt hjärta, förpackade och djupt inslagna.

Efter en helt fantastisk kväll som inleddes på SPA där bubblet i glas och bad började, med frukt, snittar och praliner, åkte vi trötta, varma och glada hem till mitt Högre Höjder och lagade en superb middag.

Förrätten bestod av halstrade pilgrimsmusslor med champagnesås på en bädd av machesallad toppad i balsamico. Till det drack jag Bollinger.

Huvudrätten blev en oxfilé med parmesanpotatis-mousse, Roquefordsås och frästa suger snaps. Ett glas rött var perfekt till den delikata köttsmaken.

Efterrätten blev en mjölkchokladpannacotta med färska jordgubbar. Jag återgick till min Bollinger.

Tolvslaget skålades med Bollinger och jordgubbar, vad annars?

Vi skålade, tog på oss kläderna, tog med oss glasen och gick upp till vattentornet liksom alla andra grannar, och såg ut över hela Sundsvall som firade in det nya året.

Du träffade några kollegor, vi pratade lite, vi önskade alla gott nytt år, vi gick hem och konstaterade att vi var otroligt trötta och att resten av de ädla bubblorna skulle intas i sängen.

Strax innan klockan ett ligger vi i sängen och ser tillbaka på den för mig perfekta kvällen, inga tider att passa, inga krav, bara vi...

Jag somnar som ett barn, som alltid i tryggt sällskap.

Klockan halv två kommer samtalet jag bävat för, men också varit förberedd på, bakjouren rings in. Det är inte bara jag som ska få uppleva Dig i natt... 

Du låter ljusen i sovrummet vara tända, viskar några ord i mitt öra, klär på dig kläderna som ligger redo för avfärd. Jag hör hur Du försiktigt går upp för trappan, hur Du tyst stänger igen dörren och låser om mig, hur Du startar bilen. Jag sover fortfarande... medveten om att Du inte längre finns bredvid mig, din nakna hud är inte längre hos mig. Kvar finns doften av dig, avtrycken på kudden, värmen i sängen.

Plötsligt vaknar jag, klarvaken. Sovrummet är vackert upplyst av levande ljus, champagnen står på sängbordet, värmen finns kvar.

Då kommer alla tårar, och plötsligt måste jag konfrontera känslostormen som kommer över mig, strax efter två på nyårsnatten.

Allt har varit ett paradis, vi har inte behövt tagit hänsyn till någonting, ingen vardag, inga måsten, inga andra, inga avstånd, ingen dåtid, ingen framtid... vi har bara haft varandra och levt i detta nu.

Tänk om allt var så lätt...

Tänk om vi inte behövde ta hänsyn till någonting annat än detta nu...

Tänk om jag agerat annorlunda den där fredagen då allt ställdes på sin spets...

Om en timme är Du säkert tillbaka, då kommer Du öppna dörren försiktigt, ta av dig kläderna, krypa ner tyst under täcket, viska något i mitt öra, göra något speciellt, åter lägga hud mot hud och somna om. Bara vi, bara då...

Imorgon åker du tillbaka till Stockholm och kvar är jag...

med minnen ingen någonsin kan ta i från mig!