Då var fredagskvällarna äntligen som vanligt igen. Träningen på fredagarna efter en hel arbetsvecka är den absolut skönaste stunden på veckan. Totalt slut både psykiskt och fysiskt, ett perfekt avslut för att lämna arbetet även i tankarna.

Styrkan i kroppen finns kvar, starkare än någonsin i musklerna och syreupptagningen känns maxad - än finns det hopp!

Ikväll är det en solokväll, och det var ganska skönt att äta hemma själv, jag vet att det är dagens I-landsproblem men det var faktiskt så... take it or leave it! Menar inte att veckans restaurangmiddagar var sämre, men det var skönt att få laga lite mat i lugn och ro, öppna en flaska vin, plocka lite hemma och bara njuta av vetskapen att det är sovmorgon imorgon.

Imorgon flyr jag till skogen, jag flyr till en plats där jag hoppas att känslorna lugnar ner sig lite och hamnar rätt i magen igen.

Idag serverades det en oxfilé med parmesangratinerade rotfrukter och till det fräste jag sugar snaps i massor av vitlök. Lite bonus ska man ha för att man inte ska pussa någon ikväll... 

Nu börjar det skymma ute, och jag ska ta en Irish Coffe och hoppa in under min pläd och pussa månen lite, le mot stjärnorna, inse att jag klarade denna arbetsvecka också, fastän den satt hårt inne, men det börjar bli mer regel än undantag att känna så. Idag var vi dessutom bara halva styrkan, en sjuk och en vård av barn, och vi själva var i väg på annan ort, och verksamheten skulle rulla på kontoret - det är sådana dagar man inser att man lever.

På Högre Höjder är det mysigt nu, Cafe del Mar spelas i högtalarna, ljus i varenda hörn, ett glas rött håller mig sällskap...