... ramlar det in ett SMS från Helene:

"Å herrejävlar ni täcker ju halva sidan, fin bild"

Japp, ett härligt uppvaknande... och brist på annonsplatser i Sundsvalls Tidning tydligen för jag och Anette var utplacerade över ett UPPSLAG!

Inte illa!

Nu ska vi bara ro det här i hamn också...

Jag känner press...

Jag känner mig utmanad...

Jag känner mig peppad...

Jag känner mig stressad...

Jag känner mig upplagd för fight...

... men det är också då jag jobbar och presterar som allra bäst!

Nu kör vi!

Första Idolavsnittet avklarat för min del, men vad har hänt med mitt ögongodis Swartling?

På med brillorna och på med en snygg skjorta med lite attityd!

... men min eftermiddag kan kallas för shoppingfiasko, total flopp, fatal miss match... you name it!

I början av veckan hade jag planerat att just torsdagskvällen skulle spenderas i Birsta, ja du läste rätt - fröken skulle till Birsta. Tanken var en vinterkappa och en trenchcoat, samt två par fina stövlar - så var tanken...

Behöver jag säga att resultatet talar för sig själv - jag kom hem utan kappor och utan skor.

Birsta City som det nu heter var verkligen fint, men personalen i de flesta butiker är faktiskt under all kritik. Vissa bör nog fundera över yrkesvalet eller öka produktkännedomen. Måtte jag aldrig möta någon av våra deltagare bakom disken totalt ointresserad fastän det finns köpsignal från en kund på flera tusen kronor...

Tänkte skriva en seriös blogg om chefskap och ledarskap ikväll, men jag är så slut och trött, så det blir en riktigt tidig kväll... men den som väntar sägs det ju!

Då var man hemkommen efter en kvällspromenad med Stina - alltid lika trevligt! Vi tog två rejäla varv på Ryggis, och fastän det blev mycket prat och fniss, så höll vi ett bra tempo ändå! Tror vad jag vill på att Molin & Co tog 5 varv, för det sa han till mig sedan Stina... Aldrig!

På nedervåningen skvalpar ett bubbelbad som jag tappat upp, kandelabern är tänd, musiken på, Ramlösan i glaset, ansiktsmasken framtagen, morgonrocken tumlad, handdukarna matchade, nattkläderna valda...

Visst är det detta som kallas livskvalitet? Eller kallas det vardagslyx?

Efter badet släcks Högre Höjder ner, eller på sin höjd börjar läsningen av en bok, för imorgon ska jag prövas igen - men visst var det just det livet handlar om, att prövas, vissa lättare och andra hårdare...

Medan mitt långkok står på spisen och puttrar så tänkte jag ta och blogga om detta kramande som pågår i parti och minut...

Detta med kramar är ett ämne jag oftar reflekterar till... och idag på jobbet kom det upp till diskussion, vi har ganska härliga diskussioner på jobbet numera! Tror det beror på att vi jobbar mycket med människor som själva befinner sig i förändring, och det ställer stora krav på oss. Nu är jag undantaget där, eftersom jag på sin höjd får möta deltagarna i korridoren och får öva på mitt kallpratande. Terapeutandet överlämnar jag åt andra - som kan det bättre än mig!

På lunchen gick jag iväg och köpte en blomma till en av coacherna som gjorde ett kanonjobb igår, och sådant ska man som chef visa uppskattning för. Ord är också uppskattning, och eftersom jag inte är känd för den som ger beröm i parti och minut, så brukar muntligt beröm duga långt om man känner till min ledarstil - men nu var en blomma på sin plats!

Köpte en blomma och överlämnar den till en av coacherna, som blir väldigt chockad men väldigt väldigt glad. Vi kramas och kramen är verkligen innerlig och varm, jag riktigt känner hur glad hon var. Det är fullt med deltagare i lunchrummet där hon får blomman. Hon håller kvar armen runt mig och stryker mig på ansiktet, och så där står vi kvar, med armarna om varandra. Så äkta och så innerligt. I fredags när jag gick hem så ville hon ge mig en helgkram. Jag är noga med att önska alla en trevlig helg och se till att allt är utrett och klart innan jag gör helg, men nu skulle det alltså kramas...

Idag pratade vi om detta kramande, och det är riktigt intressant. Speciellt för en sådan person som mig som har integritet som heter duga. Det handlar inte om att jag är rädd att visa känslor, för jag kramas gärna med nära och kära, även om det säkert finns några kära som har reagerat på mitt sätt att kramas i början av en relation... men det är en annan historia!

Jag avslutar inte varje sms med kram

Jag avslutar inte varje samtal med kram

Jag avslutar inte varje avsked med kram

Jag inleder inte varje möte med en kram eller gruppkram

... och i och med det känner jag mig ganska unik, för det kramas till höger och vänster i samhället idag. Kramar slängs i väg utan egentlig innebörd, och saker utan innebörd är inte "my cup of tea"...

Däremot får många av mina nära och kära kramar i sms, samtal och möten, men det är innerligt menade kramar, det är äkta.

Idag när det var kramkalas på jobbet, så var det äkta, det var önskat och det var riktig kvalitet...

Det handlar alltså om kvantitet v/s kvalitet - och återigen vinner kvalitet i denna duell när det gäller mig!

Det är flow just nu, en underbar känsla som borde infinna sig i varje människas liv lite oftare...

Märkte det imorse när jag vaknade 6.15 utan väckarklocka. Klarvaken, så morgonen blev lång på Högre Höjder eftersom onsdagens sedvanliga telefonmöte skulle avklaras i hemmets lugna vrå.

Lite mindre concealer, lite mer glans var det i mig idag...

Klockan 7.45 åker datorn på, och jag börjar leta marksten. Nu jäklar ska jag ta tag i framsidans plätt, det ska bli marksten och en läcker infälld belysning, gärna krossad skiffer och en gjuten trappa - drömmar? Man ska ju leva sina drömmar konstaterade vi igår ju!

Telefonmötet avklaras och jag tar bilen ner till stan och mitt på Köpmangatans lilla gågata så ligger där en liiiiten liiiiten fågel, på rygg - helt uppgiven. Ni som känner mig vet att fåglar och jag har en speciell relation, särskilt vildfåglar. Huga, där låg han - andades och på rygg. Fick tag i Helene och vi gick tillbaka, och där ligger han, med ögonen öppna, en lite luden årsunge. Det knyter sig i bröstet på mig och min mjuka känslosamma del av mig börjar tycka att det här är jättejobbigt. Jag inser att vi kommer att måsta göra hans liv kortare, och därmed också plågan... Helene rusar in på Pressbyrån och ber om något vi kan få upp honom med. Jag sitter på huk med mobiltelefonen i högsta hugg, jurister springandes till sina morgonmöten, och jag klappar det lilla livet som sprattlar med sitt ben och andas för fullt. Det blev en och annan blick kan jag ju säga... men det bjuder jag på, med tanke på den raggningsreplik jag fick på parkeringen idag, men den historian kan vi ta en annan gång - när jag känner mig på det humöret!

Helene får upp honom i en kartong och vet ni - han börjar röra på sig... och då kan ni som känner mig fortsätta att lista ut vad jag gjorde - jo, jag hjälpte honom på traven genom att skrika lite, så han flög sin väg...

Åhhhhh, jag var berörd länge efter den stunden. Hoppas att han hittar till sin mamma nu...

Efter en fikastund som jag inledde morgonens arbetsdag med, så fortsatte flowet.

Fram till lunch har jag tagit emot 11 arbetssamtal och har avslutat varje samtal med att önska en trevlig dag, en helt vanlig grå onsdag.

Jag har ringt 3 försäkringbolag och satt ärenden i rullning. Ringt polisen om polisanmälan när jag blev påkörd av en person utan körkort eller försäkring - nu måste ju bilen fixas. Tagit mig i kragen och gått ur Svenska Kyrkan, jag har betalat dubbel kyrkoskatt i typ 4 år nu... Jippie!

Roligare kan man ju ha för tusenlapparna!

Ringt företaget om markarbetet på framsidan, och redan hunnit träffa företaget och presenterat hur jag vill ha det.

Kontaktat min rörmokare om min varmvattenberedare som inte riktigt är helt hundra.

Det är flow idag!

Nyss hemkommen från en kväll hos mamma. Behövde få ligga nära henne och få prata om livets glädjeämnen. Tog en rejäl promenad till henne efter jobbet, drog av mig kläderna, lagade lite mat, och upp med håret (mitt nya tecken för att vara privat och ej i tjänsten) och på med walkingkläderna. En dryg timme med iPoden gjorde susen innan jag entrade barndomshemmet.

Våra butiksdeltagare har just nu ett ämne som heter Personlig utveckling. Vi har en underbar konsult inne som leder dessa små träffar eller vad vi ska kalla det. En person som på så många sätt lämnat avtryck hos mig och påverkat hela mitt liv. Jag har nog henne att tacka för att mitt liv ser ut som det gör just nu.

Bara hennes närvaro i våra lokaler sprider ett lugn och ett välbehag.

Hon var med på introduktionen förra veckan och jag har en klassisk presentationsövning som jag alltid brukar ha. Jag delar upp livet i tre delar, en dåtid, nutid och en framtid. Med några lätta illustrationer får var och en beskriva sina tre tårtbitar och berätta lite kring det, inklusive oss själva.

Vi gick laget runt och det är alltid lika skönt att höra 20 åringarnas drömmar om livet, viljan och önskan om att flytta hemifrån. Vissa svar var ju mer genomtänka än andra kan jag ju erkänna...

 Så står vi där och vår konsult kommer in och deltar och berättar om hennes inslag Personlig Utveckling, hon ställer sig därframme och berättar helt sonika om sig själv och hennes drömmar och framtid; och säger att hon är gammal nu, och fördelen med det är att man kan "leva sina drömmar". Vid det laget har jag placerat mig på en stol längst bak i klassrummet och tårarna trillar på min kind... så otroligt vackert... att kunna leva sina drömmar, visst låter det underbart? 

Ikväll sätter det igång då!

Nu bänkar inte jag mig framför tv´n för att se en massa småfolk skämma ut sig, jag sitter där av en helt annan anledning - Swartling him self!

Sedan första gången jag såg honom har jag allt fått samma känsla, vilken härlig man! Och såååå många gånger folk höjt på ögonbrynen när jag säger att jag verkligen tycker att han har "det". OCh såååå många gånger jag fått försvara hur jag kan tycka att han har det lilla extra.

Visst, han kanske är obekväm ibland, men sanningen är obekväm, och det tror jag är någonting vi alla måste lära oss att ta, oavsett om vi gillar det eller inte!

 Det fick lov att bli dagens lilla predikan från fröken.