Så var det måndag igen, och dags för skörden möten. Idag tänkte jag att omväxling förnöjer lite, så dagordningen till projektmötet skrevs förhand, vägrar Word idag.

Lite roligt var det att ta fram papper och penna och skriva, så lättroad är jag idag. Återstår att se om jag är lite lättroad på mötet...

För övrigt har det varit en förjävlig natt, sovit som en kratta, men det var ju inte något annat väntat heller. Känner mig som en grå mus idag, och inte blir det bättre av att outfiten består av kritsträcksrandiga brallor och en grå kofta. Lite extra concealer fick det bli för att de gröna inte skulle se gråa ut, dom också!

... lite så här känns det nu ikväll. Jag vill inte känna så här, men jag gör det och det är så förbannat jobbigt att känna det.

Jag vill vara stark, jag tänker vara stark, jag kommer att vara stark, men nu ikväll är jag inte det... så in i helvete jobbigt att behöva utstå allt detta, men även det kallas livets prövningar och jag prövas just nu tydligen...

Söndagskväll innebär allt som oftast en powerwalk. Jag brukar gå igenom veckan som kommer mentalt, och förbereda mig. Bara 38 arbetstimmar kvar då...

Idag blev det två härliga varv på Ryggis. Tog med mig mobilen, och tur var väl det... fick föreviga söndagens ögongodis! 9 brandmän lekte i skogen, en härlig syn...

På Högre Höjder har söndagslugnet infunnit sig. Dagen gick till att göra ordning i förråd både inne och ute, ta bort lite blommor som passerat bäst-före-datum med råge. Höstförberedelser med andra ord...

Inte att förglömma, jag har skördat underbara gula söta plommon! Äpplena får vänta några dagar till, de små stackare som finns. Påminner mig om att det är dags att beskära fruktträden nu. Anneli - noterar du husmorspoängen där?

I ugnen gratineras en italiensk kasslergratäng med massor av parmesan, vitlöksfräst babyspenat, basilika och soltorkade tomater. Tomatsalladen står och gottar sig i kylen i väntan på sällskapet.

I högtalarna spelar Lionel Richie förfullt... och det är en ganska skön stämning här på Högre Höjder en söndag som denna.

Ikväll väntas det en ordentlig powerwalk innan det obligatoriska söndagsbadet blir verklighet!

Figge och Anneli - här kommer provkörarrapporten från gårdagen.

Fick provköra en touring, och jag måste erkänna att det kittlas lite i hjärtat på en touring. Finns bara ett par bilmärken där kombi är snyggt, och BMW är ett av dom märkena, det andra märket är också tyskt och heter Audi, där är kombivarianten också snyggare än sedanmodellen.

Kommer in på bilsalongen och funderar; sedan, touring eller coupé - känns som att spannet är ganska stort, om jag ens funderar på coupé, från ytterlighet till ytterlighet...

Nu har jag några veckor på mig att fundera, välja färg och fälg.

Är jättesugen på en ganska speciell färg, men då kommer hela Sundsvall välja samma färg som det blev min nuvarande lilla pärla!

Men så åter till touring v/s sedan. Dom flesta väljer ju en touring modell för att det ska få plats mer, men jag väljer isf en touring av rent estetiska själ. Däremot är det frågan om jag klarar av alla frågor om det är tänkt för plats till barnvagnen, och där är jag stenhård och ruckar inte på min princip om barnalstring. Vi kan väl ta det en gång för alla;

1. Att tillverka de små liven är en synnerligen angenäm uppgift, som många av oss säkert kan tänka oss att göra då och då!

2. Att föda dom är kanske inte en lika angenäm uppgift, men efter Figges gästspel i mitt liv så fick jag den erfarenheten att det finns hjälp att få, och att smärtan är övergående.

3. Att ge varje barn möjligheten att få ett liv fullt av möjligheter och rätten till en normal uppväxt borde vara en självklarhet, och varje barn har rätt till en pappa, inte bara en pappa som var aktiv vid bebistillverkningen.

Så det blir ingen liten junior i mitt liv förräns det finns en normal fadersgestalt, och där är jag benhård...

Villa...

Volvo...

Villa...

... känner mig inte riktigt som en Svensson, varken igår, idag eller imorgon!

Då var det lördag igen, veckan har gått snabbt även om början av veckan fick en tung början.

Som vanligt på fredagarna var det träning på agendan - alltid lika skönt även om gårdagens pass var riktigt dåligt. Efter passet fick jag fortsätta värma upp (!) för att inte dra av något muskelfäste eftersom jag kände mig kall fortfarande.

Efter träningen så var det en snabbdusch som gällde och bums i väg på släktmiddag. Jag är inget trevligt sällskap på fredagskvällarna om jag tränat, då vill jag helst bara dra på mig myskläder och softa, så där härligt skönt avslappnad i kropp och själ! Nu blev det till att byta outfit och hoppa in i kläder som kändes som myskläder men som man ändå kan vistas ute i.

Efter ett farväl till Linnea som åker tillbaka till Skottland, lite talk med Anneli om livets små prövningar - så blev det till att fara hemåt.

Längesedan jag var vaken så länge en fredagkväll... Mina gröna slogs ihop kring midnatt.

Nu sitter man här då, nyss uppstigen från sköna sängen och ska till att göra denna dag till en bra dag! Kroppen känns härligt genomtränad och avslappnad, gårdagens hjärtklappning är ett minne blott. En lunch på Innergården står på agendan och om det fortfarande känns bra så ska jag äntligen ta mig ut och provköra lite bilar. Det börjar närma sig bilbyte och även om jag inte har några större funderingar på att vara otrogen så kan det inte skada att vidga vyerna lite.

Kvällen känns som ett öppet kort... och frågan är om den inte ska få förbli det! Jag vet exakt vad jag hade velat göra denna helg, nu kan jag inte få det heller, och det är bara till att acceptera. Tur i den oturen att jag vet vad jag vill ha i allafall, det underlättar!

Dags att önska er alla en riktigt bra inledning på helgen!

När jag fjolårets chefsutbildning gick av stapeln inledde en av föreläsarna med att säga " från och med den dag ni blir chef har ni inte längre arbetskompisar, ni har arbetskollegor"

Det ligger mer sanning bakom det uttrycket än jag någonsin kommer förstå.

Just nu jobbar jag extremt mycket med mitt ledarskap, och det är ju först när man prövas som man utvecklas. Fick en bloggkommentar här om dagen från en tjej som hittat hit och tycker det var trevligt att läsa om mina reflektioner kring ledarskapet eftersom hon inte riktigt hittat rätt ännu.

Jag tror att det är väldigt viktigt att man är kritisk i sitt ledarskap, för det är just då det utvecklas. Att som ledare sitta och vara nöjd leder inte till utveckling, varken för mig själv eller gruppen.

Ledare v/s chef är något som jag tycker diskuteras allt för sällan. Chef är något man är anställd för att vara, ledare är något man är, oavsett om man är chef eller inte... sug på den karamellen ni, själv älskar jag den beskrivningen!

Ytterligare något jag lärt mig under min krokiga men utvecklande resa är vikten av att kunna lämna ledarrollen på jobbet eller där den hör hemma. Här är man ju väldigt olika som individer, om man har behov av att leda hemma eller inte. Jag gillar att leda, jag trivs med mig själv i rollen som ledare, men har under årets lopp insett att det inte gäller i mina privata relationer, där överlämnar jag gärna ledarskapet till någon annan.

Det har tagit mig några år att hitta mig själv i just det, och det har inte varit lätt, men det är så skönt att kunna strunta i att leda i en privat relation. Att ha så tydliga skillda roller och behov har gjort att jag många gånger behövt ompröva mina känslor för det egentliga ledarskapet, men det är också genom den prövningen jag kommit fram till att jag vill bli ledd i en privat relation, utan att för den sakens skull lägga mig platt - för så mycket  självkänsla finns det att jag aldrig skulle göra något som inte känns bra för mig - oavsett hur mycket och starkt ledarskap som utövas!

Nu är det snart dags för mig att avrunda denna intensiva arbetsvecka, lämna allt åt måndagens återkomst. Jag och Anneli ska som sedvanligt träna innan vi slår på den inte allt för sedvanliga släkttrumman ikväll.

Så... nu åker snart håret upp i en toffs, vilket också är ett tecken på att vara privat, utan några som helst behov av att leda!

Det måste vara ett tecken... andra fågeln denna vecka som jag räddar. Denna lilla parvel befann sig också han på Köpmangatan och jag höll på att krossa honom eftersom han bara satt på trottoaren, och där ska man ju gå...

Anette och jag tittade på varandra, jag något mer panikslagen än vanligt, och Anette lyfter helt sonika upp det lilla livet och vi marscherar bort till en gräsplätt där han får pusta ut.

När jag samlat mod och klappat honom, frågar jag Anette om jag törs hålla i honom, och hon svarar coach som hon är, klart att du törs det.

Jag får det lilla livet i min hand, en liiiiiiten årsunge även det. Nu ser vi att han börjar kvickna till och jag uttrycker lite oroligt till Anette att han börjar röra på sig lite i mina händer, så Anette knäpper bildbeviset.

... och så händer det plötsligt - han rör på sig - och jag skriker ut över hela Esplanaden. Skriket var inte nådigt sa Anette, lät minst som att jag höll på att bli våldtagen i parken klockan 11 en fredag förmiddag med solen skinande. Några blickar och helt plötsligt har jag skrikit så mycket och så starkt så att jag skriker liv i honom, inte ur honom - för han flyger i väg till Anette och klamrar sig fast i hennes kofta innan han lämnar oss!

Dessa små vildfågelsungar försöker verkligen att säga mig något - nu vill jag vet vad!