Mitt liv är just nu väldigt svart och vitt, gråskalorna lyser med sin frånvaro.

Efter en natt som lämnar mycket att önska ringde väckarklockan 6.30, upp och in i duschen. Satte igång verksamheten på jobbet och sedan tog jag en halv semesterdag. Åkte hem till Stina som väntade med öppna armar och alla ord är överflödiga. Hon fick mig att se på mitt problem med andra infallsvinklar och när jag åkte därifrån efter några timmar, med lunch i magen, så kändes luften lite lättare att andas, det kändes inte svart eller vitt längre. Fick med mig massor av filmer som jag ska se nu när vaden ska ligga i högläge och jag ska vila...

Tack för att du finns Stina!

Passade på att putsa fönstren i köket och sätta upp nya köksgardiner, svarta och vita. Hämtade min tröja, den blev svart! Otippat? 

Köket ser anständigt ut nu, och helgens tjejmiddag ska börjas förberedas...

En massa tankar i mitt huvud och det mest frustrerande är att jag inte kan träna, inte promenera eller gymma... en ovanlig situation, men som vanligt är det väl väldigt berikande.

Nu ska jag åka och hälsa på mamma, ikväll ska hon få vara mamma och bara finnas till för hennes dotter som önskar hon var 5 år... 

Halv fyra och fröken är vaken. Jag vet anledningen, och vetskapen att en sådan grej får mig att vara sömnlös gör mig inte bättre till mods.

Jag är rädd... jag tror jag åkt dit på det som aldrig skulle få ske igen.

Jag är svag... orkar inte vara stark längre - jag är också bara människa.

Jag är kall... det finns inga känslor kvar, och tur är väl det.

Jag är sårbar...varför ska inte mina känslor räknas in i leken?

Tar en TREO och hoppar ner i sängen igen, och hoppas att det torkat upp lite därnere...

Efter som det stora ämnet på bloggen enligt Figge är att jag dissar "alla och en var", slut citat, just nu så kommer här dagens incident, där jag blev dissad, observera - jag blev dissad och det skedde i sängen!

Som alla onsdagsmornar så har vi säljmöte i regionen, via telefon. Tycka vad man tycka vill om dessa möten, någon säljare är jag inte anställd för, kommer aldrig att vara och har det inte heller skrivet i mina papper. Platschef är min position och ingenting annat, står förvisso att jag ska ha ett säljande sätt, men det är något annat det.

Mötet börjar alltid 8.15 och då gäller det att vara redo med headset och en portion tålamod och ödmjukhet.

Imorse hade jag alltså bestämt mig för att ta en sovmorgon eftersom jag hade två företagsbesök bokade efter detta möte, så jag låg med laptopen, mobilen och headsetet i sängen och väntade på att bli uppringd. Bullade upp kuddarna så att det inte skulle höras så mycket att jag faktiskt nyss hade vaknat och att jag dessutom låg ner.

Klockan passerar 8.30 och ingen har ringt mig, jag brukar alltid vara först på listan. 8.33 ringer växeln för då har dom missat mig, min käre chef har skrivit ett helt annat namn på kallelsen - snacka om att bli dissad!

Ingrid, hoppas det inte hördes att jag låg och gosade i sängen, försökte vara lite diskret med duntäcket och höll in C så att det inte skulle höras. Lyckades jag?

Ja, då var man på jobbet då. Helt tyst. Coacherna jobbar på annan ort idag, Helene är ute och springer och jag har nyss kommit tillbaka från en lunch på Oscar. Gott gott!

Kände att jag var tvungen att visa upp mig från min rätta sida på Oscar idag, efter gårdagens fågelmatning.

Själv har man varit produktiv och hunnit med två företagsbesök i dag, i två olika projekt, och haft en sovmorgon och blivit dissad, ibland ska man ha flyt!

Nu ska jag sätta mig och förbereda inför ett studiebesök. Det kommer en person som varit långtidssjukskriven och ska hälsa på hos oss, och jag ska berätta lite om hur det är att jobba här...*host host*

Undra om jag ska ta en officiella varianten eller inofficiella, eller en blandning av dessa...

Här har vi sååååååå trevligt såååååå, vi har förmiddagsrast, vi har lunchrast, eftermiddagsrast, ja - alla utom chefen då. Vi skrattar och har det bra. Jobbet är roligt och utvecklande, att jobba med människor kan väl inte vara annat? Vi känner aldrig oss maktlösa eller frustrerade. Varje dag är en ny utmaning.

Organisationen är tydlig och det ger struktur hela vägen neråt i organisationen. Vi känner oss aldrig otillräckliga. Vi känner inga krav på oss att lyckas, vi gör det vi hinner -that´s all!

Har man tur kan man finna bossen på stället matandes fåglar på rasten, för att nästa dag finna henne svara på mail när klockan passerat 22. Har man riktig tur finner man henne på sitt kontor, annars på mattan, liggande, skrattandes med Världens bästa Högra hand.

På fredagarna byter hon om klockan 15.30 och sköter den sista halvtimmen iklädd träningskläder, fit for fight!

Sjukfrånvaron är lika med noll, i allafall för chefen. Finns liksom ingen tid till att vara sjuk.

Semester? Alla andra får sin semester, men Johnsson hon får ta det som blir över.

Klämdagar är vi generösa med, hela kontoret stängt, men telefonen kopplas till växeln som kopplas till chefens telefon, ledighet kallas det!

Har man riktig tur kan man få möta regionkontoret, eller ringa ett samtal till IT, det piggar upp och förnöjer!

... så är livet hos oss!

Ikväll stod kampen mellan Swartling v/s Skatan, Skatan segrade. På med lite ledigare kläder, håret upp i tofs och bums iväg till Skatan!

Behövde andas, behövde vara, behövde få vara själv med mina tankar, och jag kände att jag ville vara på en av de vackraste platserna som finns – då blev det Skatan.

Jobbar extremt mycket med mig själv nu, och då var denna kvällsstund verkligen balsam för själen. Trodde jag skulle kunna smyga runt där helt anonymt, behöver jag säga att hela Sundsvall kommer veta att jag var ute på Skatan ikväll… denna lilla ankdamm.

Det var skogen & jag, vattnet & jag, tankarna & jag…

På vägen hem brast det igen, det var bara till att stanna bilen när jag passerat Björn och Vikarbodarna. Översvämning i ögat…och då är det svårt att köra – hur fokuserad man än är. Ägnade några minuter åt att bara känna efter vilka tankar som orsakade denna översvämning som inte verkade vilja ta slut, och det var ingen rolig insikt. Men insikter berikar, och idag somnar jag med ytterligare en insikt.

Trodde jag var starkare än så, vet att jag är starkare än så, men inte just där och inte just då…

Tankarna som utvecklar gör just nu mest bara ont, och biter sig fast i mitt lite sargade hjärta. Ett hjärta som slår och som finns, men som inte är öppet för alla…

Sminkar du dig varje morgon?
Foundation, concealer, mascara och rouge åker på varje morgon!

Tvättar du håret varje morgon? 
Jepp, vilken procedur med detta hår!

Rena underkläder varje morgon?
Jepp, och välmatchat!

Äter du frukost varje morgon?
Jepp

Lägger du fram kläder kvällen innan?
Nope, men i huvudet finns en bild av vad som ska vara på, den tänks igenom dagen innan.

Vad är det första du gör på morgonen?
Sätter på musik nere, på med morgonrocken och ut o hämta tidningen.

Hur lång tid behöver du på dig att bli klar på morgonen?
En och en halvtimme är nog normalläge.

Surfar du innan du går till jobbet-skolan?
Om jag väntar något besked eller ska ha ett första besök ute på morgonen så händer det att jag måste gå igenom mailen innan jag går till jobbet.

Är du morgonpigg eller skit-trött?
Mitt emellan, men det går allt som oftast bra att kliva upp nu när jag insett att jag inte är gjord för att ha första mötet klockan 8 på morgonen, 8.30 gör stor skillnad.

Vad har du för sorts väckarklocka?
En George Jensen

Lyssna på musik på morgonen?
Absolut!

Sover du i pyjamas/nattlinne?
Flexibel där... men allt som oftast sover jag som "Gud skapade kvinnan" som Helene brukar säga. Pyjamas har jag dock aldrig förstått mig på, men ett och annat fin nattlinne finns det.

Läser du tidning på morgonen?
Jepp!

Efter dagens snabblunch kom den sidan av mig som är väldigt mjuk fram, det var alltså dags att mata fåglarna.

In på Ica Esplanad mitt i lunchrusningen, köpa ett bröd och sedan leta små söta fåglar att mata.

Oscars lunchgäster fick i allafall underhållning när jag i min trench stod och matade små fåglar och Helene förevigade stunden. Vi platsade inte riktigt bland alkisar och lodisar i parken, men det är väl inte bara dom som ska vara där, någon plats för fröken präktig måste det ju finnas...Många blickar och skratt hörde och såg vi i allafall, men det bjuder vi på!

... tror bestämt att fåglarna blev glada, och vi fick oss en härlig stund i solen!

Ja, en jävla skitdag rent ut sagt!

Att rabbla allt som gick fel idag är meningslöst och den tiden har jag inte heller, men idag var det inte min dag, så dagen ska göras kort.

Höll på att få ett utbrott då IT kommer upp med datorn jag beställt till vår nye coach. Senast i torsdags påminde jag om att den ska vara bärbar. Idag kommer gubben som ska installera, och vad tror ni han har på vagnen - inte en bärbar i allafall. Då var det dagens första utbrott, nej dagens andra. Det första fick jag när växeln och jag inte hade samma mening om när Centrex ska kopplas på mornarna... Och dessutom ligger jag under växelnumret på kontoret i Sundsvall - jippie eller inte!

Ska precis sätta mig och äta lunchen (som borde ha ätits ute) då fattas inloggningsuppgifter som skulle ha kommit från IT. Hur jävla svårt kan det vara? I med salladen och börja operation jaga IT, som håller sig borta så fort det är "Sundsvall calling". Ingen törs ringa IT på kontoret, så då är det jag som får göra det, till IT´s stora förtret, för då är jag inte nådig! Trolla med tiden, trolla med kapaciteten, trolla med allt så är det löst, dock utan min lunch och min ro.

Hundra miljoner frågor och det är bara jag som har svaret.

Klockan 14 brände tårarna och det vara att bege sig ut på stan. Köpte present till mormor och gav mig på jakt efter en ny trenchcoat för min ser allt annat än bra ut. Blev en nästan likadan, en svart, klassisk, otippat va?

När jag ändå hade insett att min lunchpaus bestod av provrumsentreer var det lika bra att fortsätta - prova jeans!

... att prova jeans är ett helvete, men jag hittade ett par som satt perfekt över stjärt och lår. Sex gånger ringde telefonen i provhytten, bingo!

Tillbaka på kontoret med en ny trench och ett par jeans, något positivt i allafall!

Ja, och så fortsatte dagen och även min puls.

Hatar att känna att man inte gör ett bra jobb, för det gjorde jag inte idag.

Gillar att ha mycket att göra, gilla att trolla med knäna, då är jag som vassast, men det det känns som att jag skulle behöva lite mer gynsamma förhållanden för att det ska bli som bäst.

Ärligt så vet jag nog anledningen till att jag känner så här; insikten att det inte blir någon träning på hela veckan. Det är sjukt vad träningen fått tagit plats i mitt liv, så här skulle det inte få bli. Sjukligt... Jag måste kunna fungera utan träning också. Hade jag fått träna idag hade dagen sett helt annorlunda ut, och det är sjukt.

Vadjäveln gör ont, och Helene såg att den börjar bli lila. Bingo igen!

En annan anledning är att jag är trött, det känns i hela mig att jag inte fått någon sammanhängande vila på väldigt länge och jag ser ingen ljusning heller. Behövs inte mycket för att rubba mig nu.

Som grädde på moset hade mina grannar tagit upp sina båtar, så vi har väl en si så där 7 - 8 båtar som står och flinar mig rätt i fejjan här på gatan. Finns ingenting som är så avkopplande som en båttur...

Det finns ytterligare ett par privata faktorer som påverkar mitt mående också, och just nu jobbar jag starkt med att utsätta mig för en av mina största svaga sidor. Tror inte det är många som inser hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt är, det är förbannat jobbigt.

Men det finns en mental deadline, så det är inte länge till jag tänker utsätta mig för denna plåga, det är min tröst till mig själv...

Idag den 17 september är det inte bara ett år sedan vi vaknade upp och fick en ny regering utan också 75 år sedan mormor föddes!

För tre fyra år sedan trodde vi väl aldrig att vi skulle få uppleva denna dag, den dag mormor fyller 75 år!

Det var ett chockbesked, en vanlig förkylning som helt plötsligt handlade om liv och död - blodcancer. Ett besked som nog för alltid ändrat min inställning till livet, och viljan och förmågan att leva varje dag som om det vore den sista.

Det var cellgiftsbehandlingar, det var provtagningar, det var komplikationer, det var sjukhusdagar och sjukhusnätter. Detta var en period då jag själv var sjukskriven och det var en självklarhet att jag fick sitta bredvid vid de flesta cellgiftsbehandlingarna, följa med och ta blodprover, hämta ut mediciner.

Sjukhusmiljön tillhör inte min favoritmiljö, men under den tiden fick jag verkligen jobba med min rädsla, och jag insåg framförallt vårdpersonalens brinnande engagemang för patienten. Avdelning 2 blev en lugn oas där jag fick sitta och fundera över livet, medans mormor fick sina cellgifter. Många patienter var unga, i min egen ålder, och de flesta hade leukemi, en av de värsta cancersorter man kan ha. Det var en tung tid, men återigen en tid jag lite kaxigt måste säga att jag inte vill vara utan.

Det blev biverkningar och komplikationer, och det blev bältros, och det innebar isolering. Det blev infektionskliniken och det blev action eftersom jag varit med mormor då viruset bröt ut. Viruset bröt ut på mindre än en timme. Livsfarligt att vara gravid och få sådant virus. Fastän jag visste att jag inte var gravid, så gjordes det grundliga undersökningar av blodet, inget vanligt graviditetstest här inte. Aldrig någonsin har dessa 30 minuter som personalen lovade att det skulle ta om de märkte rören med AKUT, varit så långa.

Ikväll ska mormor firas. En mormor som låtit livet vinna!

En mormor som inte alltid drar jämt med sitt äldsta barnbarn, men det bjuder jag på...