Måndagmorgon, spöregn, grått och trist och gäääsp!

På plats inför ett möte som skulle börja klockan 9, men det blev det inget av - konsulten avbokade! Hm...

Idag är det en omväxlingsmåndag.

Ingen träning - vaden ömmar bara jag rör den, så den kommer snart skifta i blå/lila, det är jag övertygad om.  Och ja, jag har jättedåligt samvete för att det inte blir träning idag, nästan så att jag mår dåligt över det, och då har det gått långt, så långt som jag aldrig lovade att det fick gå. Baksidan av att vara plikttrogen och ge sig fan på att ro något i hamn.

Så idag blir det en måndag kväll med foten i högläge och jag med fjärrkontrollen i handen - omväxling förnöjer!

Idag är det en omväxlingsmåndag.

Helg betyder privat och privat betyder en annan Marre. En Marre som inte alls bossar och har sig. Nu är det dags att slå upp agendan, skriva lite dagordningar, leda några möten, planera upp, fakturera, ifrågasätta, lägga sig i - omväxling förnöjer!

Idag är det en omväxlingsmåndag.

Ingen plattång idag, idag blev det massor med volymmousse i håret och på med tratten på fönen och vips blev det krulligt och lockigt - omväxling förnöjer!

Annars är det som vanligt; svart nertill, randigt upptill - varför ändra ett vinnande koncept?

Kalla mig rabiat, rättvisekämpe, obstinat, bångstyrig eller vad ni vill, men idag sa jag någonting som tydligen bet rätt rejält men som vanligt står jag för varenda ord.

"Allt för många är desperata i detta samhälle" och nog är det så. Detta känns aktuellt för mig på många olika sätt. Dels ser jag folk i min omgivning, både privat och yrkesmässigt (japp, många relationsproblem vi har att göra med på jobbet) som stannar kvar i relationer som dom inte alls mår bra av, eller ännu värre, går in i relationer i ren desperation. Dels har jag erfarenhet av det också, hur präktig och hur ordentlig jag än är, så gjorde jag ett ordentligt felsteg i sommar, trodde jag mött kärleken men min kropp skrek tydligen efter en kropp - ingenting annat! Nej, skrek gjorde den inte, men den uppskattade en kropp, så kanske jag ska säga. Men att säga att jag mötte kärleken är att ta i, kommer aldrig säga nämna kärleken när jag pratar om det som skedde.

Min absoluta uppfattning när det gäller kärlek och relationer är att det är stakt kopplat till självkänsla. Att känna sig själv är en förutsättning för att kunna utveckla sin självkänsla. Man måste tycka om sig själv för att kunna tycka om någon annan, och kunna dela med sitt hjärta till någon annan.

Jag tycker mig se väldigt många som helt desperat hoppar in i en relation för att man är kär i kärleken istället för i personen i fråga. Jag kallar det att vara desperat. Och som Anneli sa idag vid middagsbordet; "då är det bättre man köper en barbara - en pippdocka" och jag kan inte annat än att hålla med. Det är så beklämmande att se folk som inte delar några som helst värderingar eller grundstenar, men ändå väljer att leva tillsammans i tron om att det kommer att fungera. Hur blind får man vara? Älskar man sig själv om då?  Kan man kliva upp varje morgon och se sig i spegeln och försvara det liv man lever? Kan man då dela det mest intima som finns att dela med någon, utan att känna sig äcklad? Jag hävdar i allafall bestämt att det är just då man är i kär i kärleken...

Kan man leva i en relation utan att dela värderingar?

Kan man leva i en relation utan att dela några gemensamma intressen?

Kan man leva i en relation där man har olika livsåskådningar?

 Jag syftar inte på One Night Stands eller KnullKompisar, för där är just syftet att inte blanda in känslor, där är det bara kropp som gäller!

Kalla mig fröken präktig eller vad ni vill, jag är van! ... men vad är det med folket som ger upp och blir desperata?

Är det så tråkigt visa respekt för sig själv genom att inte vara desperat?

Idag återupptog jag och Anneli våra stavgångsturer på Högre Höjder och Ryggis.

Klockan 14 var det inga brandmän, inga hunkar eller annat skoj att titta på. Hela PRO var nog där, så jag och Anneli drog ner medelåldern rätt rejält, men skönt var det, för allt utom min vad. Fråga mig inte varför jag bestämt mig för en powerwalk med stavar dessutom när jag har känningar i vaden som det hände något med i fredags.

Nu när klockan är kväll så gör det mer ont än någonsin och jag kan nog räkna bort morgondagens pulsträning om det inte sker under i natt.

Efter stavgången så blev det dags för släkttrumman att slå ett slag, med buller och bång och jag ser att Anneli bloggat om det på sin blogg, och jag kan inte annat än att hålla med. Dock har nog jag och Anneli lite olika sätt att se på det som hände och det som sker. Jag blir så in i helvete förbannad på att det är fult att säga vad man tycker, att vara annorlunda och stå för sina osikter. På inget sätt är jag oförskämd eller otrevlig, men jag är mig själv och har mina åsikter och det känns i luften hur obekvämt det är att ha någon som mig runt släktbordet.

Hatar denna förbannade falskhet, och det är få saker jag hatar, mycket jag ogillar, men just denna falskhet hatar jag... och idag fick det mig att gå från barndomshemmet mycket tidigare än planerat och hem till mig.

Trist slut men bäst för alla... och hjärtat gör lite ont för blod är tjockare än vatten...

Sitter här på Högre Höjder, nyss hemkommen från en jättehärlig dag som avrundades med ett restaurangbesök på Saffran och sedan blev det bio. En riktigt skön lördagskväll. Nu slappar jag med en Martini innan det blir sängen som ska få chefa.

När vi gick från Saffran så kom det ett helt killgäng på säkert 20 personer och apkalas... säkerligen påväg till Aveny. Inser att vi kommer att hamna bredvid dom på väg till bion, så rent reflexmässigt lägger jag då på en högre växel, spänner mig, tittar i backen och gör allt för att komma därifrån snabbt, riktigt snabbt. Trots mina försök till att bara vilja försvinna och absolut inte få någon som helst kontakt med det manliga könet, så misslyckades det. En som hejar, jag tittar ner i backen och inom mig skriker hela jag "rööööör mig inte, prata inte med mig, låt mig vara"

Det hände förra veckan på parkeringen på jobbet också, men då var det en mer sofistikerad raggningsreplik som fick ett rappt, vänligt men bestämt svar, med betoning på bestämt.

Hela denna vecka har det varit lite roliga incidenter, för att nå sin kulmen med kvällens gentlemän.

Vad är det som gör att det flockas män kring mig nu när jag absolut inte vill?

Vad är det jag utsöndrar?

En väldigt ytlig lördagsnattsreflektion från en inte fullt lika ytlig Miniu...

Slog upp mina gröna imorse, strax efter klockan 10. På en gång när de gröna öppnades kände jag denna förbannade maktlöshet som inkräktat mitt liv sedan några veckor. Blinkade några gånger, kände efter hur mysigt jag låg i sängen, hur gott jag sovit, hur trevligt jag haft igår och hur fint jag har det, ändå fanns maktlösheten kvar.

Jag, om någon, borde verkligen veta att livet blir vad man gör det till. Jag bör inte känna någon som helst maktlöshet, jag bör känna att jag kan påverka allt som jag låter hända i mitt.

Jag har vänner som verkligen bryr sig om mig, vänner som stöttar och peppar när jag behöver, som kommer med överlevnadskit när allt rasat samman, vänner som vet när det är dags för en afterwork mitt i veckan, vänner som vet när det är dags för en tjejsnacksstund i hemmet eller runt motionsspåret. Igår kom Figge och verkligen gjorde en vänskapsinsats a´la Deluxe. Jag fattar inte hur du pallade det igår Figge, sitta bredvid mig, äta ost och dricka vin, torka tårarna samtidigt som du har känslor kvar för mig. Jag vet vad du helst av allt skulle vilja, men av respekt för mig och mina känslor gjorde du det finaste du kunde göra, det kallas vänskap det!

Jag har ett bra jobb, visst tvekar jag ibland när jag känner att dagens arbetstimmar inte räcker till, eller när jag känner att jag inte räcker till i ledarskapet.

Jag har en familj som finns där för mig. En mamma som skulle gå genom eld för min skull, som gör allt för att det ska bli så bra det kan för mig. Tack mammie för att du finns, och har gett mig förutsättningarna för att kunna skapa mitt egna liv.

Jag har en kropp som är frisk, en stark kropp som mår bra och som jag underhåller. Jag har en kropp som väldigt tydligt ger mig varningssignaler när livet snurrar lite för snabbt - tack!

Jag har den ekonomiska möjligeten att till största del att leva det liv jag vill leva. Att åka på solsemester när vintern härjar som värst här, att kunna gå på restaurang när vi vill det, att kunna klippa mig när jag vill, gå på massage när jag vill, köpa de kläder och skor jag vill. Jag har möjlighet att utrusta livet med små guldkanter som kallas vardagslyx.

Jag har ett liv jag trivs med, ett liv jag kämpat med att bygga upp, ett liv många skulle vilja leva...

... så jag kanske ska sluta känna mig så där maktlös och istället börja leva att det liv jag har?

Jag har ingen båt...

Jag har ingen cab...

Jag har ingen sommarstuga på Skatan...

Jag har ingen Kitchen Aid mixer...

... men jag har mitt liv, ett liv som jag gillar allt som oftast!

( och by the way så känns inte allt detta materiella så ouppnåeligt heller, skam den som ger sig... och jag ger mig inte i första taget! )

Kanske märks det att jag just nu jobbar med min personliga utveckling. En investering i sig själv och rekommenderas skarpt till alla och en var, och inte vara någon åtgärd när livet visar sig från sämsta sida.

Det heter just utveckling och jag hoppas att den maktlöshet jag känner nu är ett tecken på att det är utveckling som sker, och att maktlösheten lämnar mig, försvinner och aldrig mer kommer tillbaka - aldrig mer...

Vår allas Figge är på väg till Högre Höjder, deklararerat sent på eftermiddagen idag - alldeles för sent för att uppskattas av mig! Måste ju bekänna att fröken själv inte är det bästa sällskapet en fredagkväll efter en arbetsvecka och dessutom gjorde jag Grand Final genom att troligen ordna en muskelbristning i högra vaden på träningen som så fint skulle avrunda arbetsveckan. Behöver jag säga att smärtan är oliiiiiiidlig, så tyck synd om mig nu, för snart kommer det en hårding som inte tänker tycka synd om mig! Som man bäddar får man ligga kommer han tycka, och idag är det inte mitt fel, för passet för uruselt och jag var väl inte uppvärmd innan vi började med benstyrkan... Skitpass!

När huvudstadsbesöket deklarerades så sent så avsade jag mig allt ansvar för något som helst tilltugg på natten. Klockan 22 är faktiskt natt för mig på fredagskvällarna! Pensionärsvarning sa dom på jobbet idag när jag bekände att jag somnar väldigt tidigt numera... så okej, jag kanske är en pensionär då!

Figge skulle ordna något att äta och dricka, när jag inte var så entusiastisk till det sena kvällssällskapet. Det ska stå honom dyrt... man utsätter inte fröken för saker utan att betala dyrt, vad det än gäller! Och eftersom Figge inte får betala i natura, så är det bara för honom att ta fram det finaste...

Hörde något om lite ost&vin, och jag hoppas att han minns mina favoritostar, vinvalet överlämnar jag åt honom, men misstänker att det blir ett franskt vin ikväll. Mig kvittar det, kanske går muskelsmärtan över vad det än blir för vin.

Redan nu känner jag hur trött jag är, så det blir en tidig kväll när Figge ska till hotellet, som inte heter Högre Höjder - utan Elite.

Måste deklarera så att inga missförstånd inträffar, att det inte blir några gemensamma sovaktiviteter här, det är fröken mycket sparsam med, och speciellt just här och just nu...

Morgonens reflektion med världens bästa högra hand Helene:

M: "Du, jag är som en klocka, vet till och med vilket klockslag mensen kommer. 28:e dag klockan 6.30 på morgonen och dessutom helt utan hormoner"

H: Men du? Är inte det typiskt dig? Att alltid veta, att alltid vara förberedd och min den kommer när som helst hur som helst, det är ju som jag är. Och inga OB´n heller, och du är alltid förberedd med en väska full av OB´n"

Är det så att till och med mensen speglar personligheten?

Det var vår fredagsmorgonsreflektion...

... hett begrepp på jobbet nu!

Nu ikväll skulle jag hänga in tröjan i garderoben och såg bara randigt, randigt, randigt och randigt framför mina ögon...

Blev tvungen att räkna... 16 randiga tröjor/skjortor

Gant...

Jackpot...

Marc ´o Polo...

... att det skulle vara så illa trodde jag verkligen inte!

Dags att öka sökområdet lite kanske ni säger? Speciellt mitt modeorakel till lillkusin...

Men är det inte just detta som är jag?

Varför vara någon annan när man kan vara sig själv?