Fick just ett mail från min fd personalchef som jag fått förmånen att få utbildas av under fjolåret. Han fanns som ett bollplank och ett stöd, han vågade frågasätta, förmana, röra om... men framförallt var han sig själv. Tack Pär - du har fått mig att inse att jag alltid ska vara ledare, och det finns en tjej som är lite smått avis på ditt nuvarande jobb. Det är dessutom jätteskönt att höra att även en sådan kompetent person som dig har lite svårt att greppa det nya, det ger hopp för sådana som mig, som har det lite tufft när vi gått från en liten personalgrupp till att bli större.

Pär är en gammal militär och nog tusan märks det, och det är inte en ledarstil som brukar gå hem hos mig i vanliga fall, men det finns någon kärna hos dessa militärer som gärna utsätter oss andra för UGL och annat som måste upplevas.

Tack för all kunskap och insikt Pär!

I helgen tog jag fram pärmen och gick igenom FIRO och... det stämmer ju! Vi i vår grupp lämnar nu gemytlighetsfasen och går in i nästa, och det ställer andra krav på ledarskapet. En härlig resa vi har framför oss nu...

Under veckan har jag verkligen vågat lita på grupprocesser och vågat lyfta problem i grupp, fastän mitt ledarskap inte har någon större vana att göra det. Någongång ska väl vara den första också... Med lite handledning och coachning gick även det, och det blev riktigt bra, över förväntan!

Definitivt något jag kommer använda mig av fortsättningsvis, våga lita på gruppen, den kapacitet som finns i gruppen.

Idag började ytterligare en person hos oss. En man... som ska husera med oss tjejer! Lite ovant, lite spännande och roligt!

När jag började hos min arbetsgivare var det killarna och jag, och aldrig har jag haft så roligt på jobbet som då...

Imorgon är det jag som ska köpa lite tårta för vi ska fira, vi ska fira att vi faktiskt har fått en person i anställning genom vår metodik!

Tänk om min chef kunde få för sig att fira också...

... inte vara bitter nu!

"Att leda är att lyckas genom andra"

Ni som varit hemma hos mig vet att det alltid finns en skiva på, gärna lite härlig louge-musik eller annat soft. Idag kom skivan med Sanna Carlstedt. Hörde henne för första gången på ett träningspass - och blev kär... Tänk om man kunde bli kär så snabbt i vanliga fall också, eller tack och lov att man inte har den förmågan kanske man ska säga!

Tjejen har verkligen en skön röst och texterna känns så mysiga.

Här kommer min nuvarande favorit som påminner mig om att det är dags att göra en egen önskelista snart - snart smäller det på Högre Höjder!

Precis som alla barn vill jag firas med kalas

ska va tårta å paket å saft uti glas

Å serpentiner å ballong å vänner och sen mycket sång

det önskar jag mig mest när jag nu fyller nästa gång

Precis som alla damer vill jag firas med ett smycke

behöver ej vara dyrbart, blott en gest i mitt tycke

Å har du inte råd, så snälla köp mig blott en ros,

så glömmer jag för stunden,  mina bröst liknar en kos.

Å sången går i dur, för jag vet inte hur,

man sjunger hurra i moll - nä jag har ingen koll...

Men låt festkväll bli en dans, med kavaljerer uti svans

Det får mig att glöda ett tag.

Men precis som alla herrar ska jag ska jag fira och bli full.

Å blunda för det faktum, jag blitt gammal och fått hull.

Att jag sen vaknar som ett fyllesvin,

förhoppningsvis bredvid vältränat glin

gör att jag bredvid min frukostfil

tänker... jag åldras med stil.

Å sången går i dur, för jag vet inte hur,

man firar nån i moll, men spelar det nån roll?

Ge mig tårta, ros å song och hejdlöst med pisang ambong

så går jag hem med dig... undertecknat din tjej

Ge mig tårta, ros å sång och sen din kärlek ljuva rena

Glöm ej bort min dag igen, då får du vandra mol allena...

"En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor"

Låt mig för helvete få se solstrålen då...

Och så här känns det just här och nu...

I morse fick concealern jobba extra hårt, under ögonen. Somnade med tårar igår kväll, vaknade med dom imorse också, och när mamma ringde och önskade mig en god morgon, brände tårjävlarna bakom ögonlocken igen...

På den korta vägen till jobbet hann ögonen tåras tre förbannade gånger.

Det här är inte jag!

För vem gör jag det här?

Jag riktigt hörde mammas oro i morse, hur lite hon vill att jag ska behövas utsättas för den här förbannade situationen, men hon kan inget göra. Jag ville verkligen inte oroa henne, men när hon ringde igår kväll brast allt som kan brista och det blev blött på Högre Höjder.Livet prövar mig, och jag måste verkligen ta mig igenom den här situationen. Men gudarna ska veta att det kommer ut en ännu starkare tjej på andra sidan. Hur stark kan man bli? Finns det någon gräns?

Jag trodde det skulle bli "a pice of cake" att klara detta, men det här är ett förbannat helvete där hopp och förtvivlan blandas med mina hjärnspöken, och idag var och är det värre än någonsin...

Tanken på en halv semesterdag är riktigt nära... får se hur det känns efter lunch, för att gråta på jobbet är inte riktigt min grej, men nu känner jag hur tårarna bränner igen... och den känslan gör ont, riktigt förbannat jävla skitont!

Smet hem tidigare från jobbet idag, kände att jag ändå inte gjorde någon större nytta när klockan passerat 15.30

Hem och in med den benfria kotlettraden i ugnen, med massor av ingefära och franska örter. Den gottar sig i ugnen och sedan ska jag ge mig på egen brunsås - inga halvfabrikat här inte!

Lite harrie coverts till det tänkte jag i grönsaksväg...

En sådan måltid som varit i ugnen i 1½ timme borde ge rätt många husmorspoäng eller hur? Eller vad säger du Anneli? Får jag 11:an idag också?

Ikväll har jag planerat en TV kväll... händer väl en gång i kvartalet att jag planerar att ligga så som svenska folket gör varje dag efter jobbet, utslagen framför tv´n, zappandes och slötittande.

O nej, här är tablån redan avklarad, det blir nyheterna och Sjukhuset, och sedan är det ett svårt val KG´s nya debattprogram eller Swartlings show på Idol... valet är inte lätt.

Mitt rykte (för vi har ju ett rykte att leva upp till enligt min lilla Anneli) säger att jag borde ta och ägna mig åt lite allmänbildning så lotten borde falla på KG.

Mitt sjätte sinne säger att jag vill njuta av Swartling ikväll, innan jag slutligen bestämmer mig för om jag ska satsa på nunna eller den lesbiska världen...

Så kanske är det jag som ligger där under min pläd och zappar...

Svensson - here I come!

... så var det dags - det jag väntat på men det jag trodde jag skulle slippa. Med drygt 100 unika besökare per dag, så var det kanske inte mer än väntat, kommentarer som inte godkänns av mig. Otrevliga/opassande kommentarer som inte hör hemma här.

Det blev ett av mina inlägg från gårdagen som fick bli raderat, och därmed tillhörande kommentarer.

Vad är då syftet med min blogg? Började blogga förra sommaren, och syftet var att visa delar hur mitt liv ser ut, och det vill jag göra idag också - mitt liv, varken mer eller mindre glamoröst, bara mitt liv!

Visst ska man ta det med en nypa salt, för alla livets små karameller eller orosmoln är inte tillgängliga för Wida Wilda Wärlden.

Jag började blogga i fjol sommar när livet gjorde allt annat än log åt mig. Den person jag litade som mest på, visade sig vara min värsta fiende, och den förlusten och insikten var mitt livs största svek någonsin, även idag...

Under den tiden fortsatte jag min resa med att jobba med mig själv, det var bara upp till mig att acceptera hur mycket denna person skulle få påverka mitt liv.

Jag åt inte...

Jag log inte...

Jag skrattade inte...

Min kropp orkade inte...

Jag fanns inte...

... jag tog ansvar för mitt egna liv och gjorde det jag var tvungen att göra för att komma tillbaka till livet och den värld som faktiskt fanns där. Med en underbar omgivning så gick det sakta men säkert att komma tillbaka till ett drägligt liv, där jag själv spelade huvudrollen.

Jag fattade några obekväma beslut, tog ansvar för dessa handlingar och tog ansvar för mitt egna mående.

Tanken med min blogg (som jag också vet att många gillar) är att bjuda in er på den resan, för den är inte riktigt avklarad, och jag vill aldrig att den blir avklarad.

Resan handlar om mitt liv, de olika delarna som bidrar till det liv jag vill leva nu, idag och imorgon.

Det blir öppenhjärtligt och moget allt som oftast, men ibland är det förbannat ytligt också - det är charmen med mitt liv! Ibland handlar det om att våga förlora fotvästet, att tordas lita på det som kallas kärlek, att fortsätta tro på sig själv... men ibland är det brandbilar och annat ögongodis, vaniljsex och  bh-modeller, men det är väl just så livet är?

... så ni som inte har annat för er än att skriva dumma kommentarer, ni gör er icke besvär!

Så var det måndag, vilket innebär pulsträning och ett pass på gymmet efter det, så även idag - men utan sällskap för Anneli stannade hemma!

Upp med håret i en toffs för att påvisa den privata manifestationen, och i väg till träningen. Ett jätteskönt pass, och tack och lov kände även jag av pulshöjningen, även om jag är en lågpulsare i vanliga fall. Jessicas pass växer ju mer man kör det, idag var det riktigt vasst och bra!

Gymmet bjöd inte på så många överaskningar, körde igenom hela kroppen och det var sååå skönt.

Träffade 5 deltagare/sökanden under träningspasset, och dom kände igen mig trots min toffs, men det var lite värre för mig - som inte alls kunde placera folket, pinsamt men sant!

Nu sitter man här nyduschad och klar för en överlämning till John Blund som ska få ta över tidigt idag, och hålla mig där hela natten, inte släpa mig tillbaka till verkligheten när klockan närmar sig 3-tiden, tillbaka till hemska känslor där utvägarna känns få och saknaden och längtan enorm...

Ska bara ta och slurpa i min mig smoothie med ett nytt proteinpulver i, det typ sjunde i ordningen där alla lovat att man inte blir illamående, likförbaskat spyr jag på mornarna efter pulvret. Nu är det sista chansen annars lägger jag ner det!

Jag behöver så lite för att luften ska bli lättare att andas och vägen lättare att vandra, men fram till dess får jag återigen konstatera att motgångarna stärker.

"Motgångar får vissa personer att falla samman, andra att överträffa sig själva"