... en vanlig tisdag när pensionen (även sjukersättning) är utbetald är ingen vacker syn. Jag lovar!

Eftersom jag kompar mina timmar så passade jag på att åka hem lite tidigare och då även handla och ta en vända in på Systembolaget när jag ändå var i krokarna.

Visst, jag har fördomar, men idag besannades dom. Herregud säger jag då bara!

Jag kände mig lite udda med min krog fylld av 10 småflaskor Moet som rymdes i en bärkasse och beloppet blev fyrsiffrigt. Livet är till för att levas och så länge jag har pengar kvar 3 dagar innan lön, så tänker jag fortsätta unna mig mina Moet i bubbelbadet, det kallas livskvalitet!

För många handlade dagens besök på Systembolaget om att göra slut på pengar och begäret kanske, i början av deras utbetalning.

Tragiskt... är nog det ordet som beskriver min känsla där jag gick mellan hyllorna med mina Moet och Blossa Glögg, och kände mig ganska oskyldig till alkoholens missär!

Over and out från Högre Höjder... idag med Moet i kylskåpet - ordningen återställd!

Så där ja, då börjar det likna vanliga hederliga måndagar. Hårt jobb, snabbt hem och i väg på pulsträning och gym!

Laddad till tänderna efter min frånvaro.

Uppvärmningen gick bra...

... på pulsökningen smäller det till i högra vaden och satan i gatan vad det gör ont. Muskelbristningen i vaden var tydligen inte alls läkt. Lyckades dock genomföra passet ändå. Känns som att bristningen sitter längre in i muskelfästet, så det gick att ta sig igenom passet ändå. En stund på gymmet, jepp Anneli, allt var sig likt, ögongodiset med!

Kändes som att kroppen hade klarat min två veckors långa frånvaro perfekt, förhoppningsvis är det aminosyrorna som gjorde att jag upplevde styrkan i kroppen. Pulstopparna gick perfekt och styrkan och syreupptagningen likaså. Nu är det bara att hoppas att vaden inte sätter några som helst käppar i hjulet för fortsatta träningen.

Hem, bums i duschen och nu sitter man här och väntar på att Cityakuten ska börja, så jag får byta fokus från mitt liv en stund. En smoothie som dagen till ära inte innehåller pulver, bara frukt!

Känner mig härligt genomtränad i hela kroppen, inklusive de muskler jag inte skulle träna som biceps, triceps, kappmuskel, axlarna, nacken och bröstmusklerna... men det är ju såååå svårt att låta bli!

 Behöver verkligen dessa endorfiner som träningen sätter igång och nu måste jag hålla mig frisk och oskadad så jag kommer tillbaka och kan göra igen, för träningen är livsviktig för mig!

En härlig dag. Mycket på jobbet, men det är ju så jag vill ha det. Det är i lagom kaos jag trivs som bäst, där strukturen ändå finns kvar men allt inte står skrivet i stjärnorna. Där är jag bäst, där kommer min kvalitet fram!

Imorgonbitti påbörjar jag kampen mot att minska ner mina komptimmar som är tresiffriga till antalet. Imorgon blir det en härlig sovmorgon och en start på jobbet efter lunch, en lunch som ska intas med Titti!

Natti önskas det från ett Högre Höjder där månen lyser riktigt skarpt idag!

... och mina gröna är pigga och glada efter en god natts sömn, äntligen känns det som att sömnen börjar bli bättre.

Nu ska jag äntligen börja träna igen, så då borde det ju gå åt rätt håll. Idag är det comeback (fy fan vad jag hatar det ordet) på pulspasset och sedan blir det ett kärt återseende på gymmet. Endera går det käpprätt åt helvete på träningen efter två hela veckors total inaktivitetet, eller så går det över förväntan och kroppen har behövt vilan och aminosyrorna har gjort sitt jobb. Jag hoppas självfallet på det sista!

Dags att ta sig an lite hårt arbete, en projekttavla, faktureringsunderlag, statistik, projektplanering, resebokningar och alltmänt göromål står på agendan idag.

En helt vanlig dag alltså... förrutom att jag faktiskt inte haft ett enda samtal ännu, och klockan närmar sig halv elva på förmiddagen, och det har inte hänt på månader.

Omväxling förnöjer!

07.28 Mobilen ringer, struntar i att svara

07.31 Telefonen ringer, mamma från Arlanda som undrar om jag har sovmorgon (!) Hon har blandat ihop dagarna och trodde det var måndag idag!

10.28 Slår upp mina gröna på riktigt

11.50 Bestämmer mig för att inte åka till Härnösand, bäst för alla!

13.05 Tar ett beslut att försöka titta på TV

14.10 På med kläderna och UT i ett underbart vinterlandskap med iPoden

16.30 Påbörjar middagsplanerna

17.10 Pratar med Figge lääääääänge

19.30 Beger mig mot F&S för ett träningspass

21.20 Springer till grannen med vattenavläsningen

21.55 landat i soffan för att slappa lite

... och mellan dess har det varit djupa stunder där jag varit ledsen. Ställde in resan till Härnösand, visst det skulle säkert bli jättekul, men jag tror det är bäst för alla parter om jag inte far. Litar helt enkelt inte på mina egna känslor just nu. Ett snedsteg är så nära... och det vill jag inte riskera.

Det finns säkert folk i min omgivning som tycker att jag skulle ha åkt och haft roligt, och överhuvudtaget försöka fylla dagarna med massa roligheter, men just idag har jag känt ett behov av att vara ensam med mina tankar.

Tankarna har bytt skepnad och insikterna fullständigt vräker ner över mig, lika väl som mina tårar vräker ner över mina kinder.

Det är en strålande morgon på Högre Höjder, solen skiner och ute och är det gnistrande vitt. Gårdagskvällen rödvin sitter i lite lätt om man säger så. Gårdagen blev exakt så som jag ville ha den. Skjutsade mamma och Håkan till tåget, åkte och hälsade på Lena som jag aldrig hinner med i vanliga fall. Det blev en skön stund hos Lena - alltid lika avslappnande att hälsa på hos henne.

Jag hade bestämt mig för att titta på film igår, en hel film skulle jag se utan att springa runt. Det gick riktigt bra, och nu får det inte dröja lika länge till nästa gång! Så skönt att byta fokus från sitt liv till någon annan liv för en stund...

Det ska bli lite lunch i magen, sedan blir det en vinterpromenad i ett vinterlandskap.

En helt vanlig helg allstå här på Högre Höjder, och som alltid på helgerna ger det mig möjlighet att få ner andningen i magen och verkligen känna efter.

Som läget ligger nu vet jag helt enkelt inte om det är så bra att känna efter. Reflektion är livsviktigt för mig, det är där jag hämtar min styrka och kraft, till en vardag som ständigt går i ett där andningen ligger i halsen.

Jag kan lugnt konstatera att denna förjävliga sits är ett av mitt livs största utvecklingsfas, utan någon som helst tvekan om att dela den förstaplatsen!

Insikterna haglar...

Reflektionerna tar över...

I går kom en riktig ruskig insikt, och jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra av den riktigt.

Jag har alltid dömt folk som gör det jag gör nu - väntar. Jag har alltid varit den kaxiga som säger att dom ska se till sitt eget hus och se vad dom behöver för att må bra. Ingen annan människa är värd att man ska gå och må dåligt. Jag har nog kallat dessa personer för naiva och blåögda.

... nu står jag mitt i skiten själv, och jag har lovat mig själv, någon annan och situationen, att verkligen ge den en chans. Jag har svårt att likna mig själv vid bilden, att jag gör något för att någon annan ska må bra, när jag mår dåligt av det.

Helvete vad svårt det är vissa stunder!

Sedan kan man fråga sig om jag har anledning att må dåligt, om problemet sitter i situationen eller helt och hållet är ett utvecklingsområde för mig?

Ett öppet brev till vuxenvärlden:

Fy fan vilket mottagande jag fick. Det spelar ingen som helst roll att mitt liv varit vuxet länge, längre än många genomvuxna människor varit. Mitt liv har länge bestått av planering, fokusering och allmänbildning, men nu har vuxenvärlden verkligen välkomnat mig med sådant jag trodde att jag skulle slippa. Att amorteringar, pensionssparande, veckohandling, Ica-kort och annat som borde ge vuxenpoäng sedan länge varit en del av mitt liv, verkar inte ge någon som helst reducering av vuxenvärldens brutala intrång i livet.

Kom igen då, slå lite hårdare, jag behöver säkert gå igenom ännu mer knepiga situationer som sägs kunna ge styrka. Vet helt ärligt inte vad jag behöver mer styrka till. Just nu är kan vuxenvärldens välkomnande liknas vid käftsmällar, och jag vet inte hur jag ska kunna tackla det.

Jag vill ha en plan för det... men jag har inte det.

Jag vill kunna ha kontroll över situationen... men jag har inte det.

Jag vill kunna veta vad nästa steg ska bli...men jag har inte det.

... och heter man som mig är detta konstaterande tämligen nytt!

... är att vakna upp efter en natts sömn som ej avbröts efter 4 timmar

... är att vakna upp och inse att det är lördag - ledig!

... är att vakna upp och gå med småtassarna på ett mjukt trägolv i huset

... är att inse att städningen är avklarad

... är att trycka på en dubbel espresso, njuta av den vid köksbordet

... är att se de små fåglarna picka och äta på fågelbordet vid fönstret

Lördagmorgon, jag har varit vaken i två timmar och hunnit känna så mycket lycka...

Processer pågår nu och i all evighet. Tycker att det är många processer på gång samtidigt just nu. Vi talar ständigt om processer på jobbet, jag försöker tänka processmässigt i mitt projektlederi, och nu har jag äntligen lärt mig att lita på processen även i mitt ledarskap - och det ni, det är stort! Hela hösten har jag verkligen gått in i mitt ledarskap, ägnat mycket tid åt det för att att utveckla ledarskapet i sig, men även mig själv i ledarskapet, det är två för mig vitt skilda saker.

Jag har verkligen kämpat med att försöka bli bättre på att som ledare lita på processen i gruppen, att ta ett steg tillbaka och leda tillbakalutad.

Hela denna vecka har jag kunnat göra det... det sker processer, jag leder, men jag litar på processen och låter därmed mina medarbetare växa i deras roller, samtidigt som jag växer i min.

Blir nästan lyrisk när jag tänker på det, det är stort, det är magiskt och det är jag som skapat den känslan!

Dagen idag, ja vad ska man säga. Vaknade trött efter 7 timmars sömn, så det var inget ultimat utgångsläge. Stressade in till ett möte på jobbet, in med andan i halsen, för att nås av meddelandet att mötet ska börja en timme senare... Det gick ett mail till mina medarbetare att nästa gång det händer så ring hem! Ett jättebra möte blev det i allafall, trots att jag var tillbakalutad och ledde, fantastiskt!

En tidig lunch med Helene, där vi planerade framåt. En stunds fåfänga innan vi gick tillbaka och skulle ha klass... trodde jag. 6 av 25 deltagare satt i sina bänkar och jag fick ett utbrott, inte dagens första eller sämsta. Så respektlöst mot sina kurskamrater. Tiden var dessutom deras, det var dom som skulle få information och hjälp inför deras examination. Kan nämna att det kröp in 5 deltagare efter 40 minuter, skrämda som små möss kröp de längst väggarna in i lokalen. Skämmes! Det var ett rätt saftigt mail som skickades ut till alla, och jag vill inte se några dystra miner när examinationen närmar sig...

Eftermiddagen gick i ett, och vi ömsom skrattade ömsom grät av total utmattning.

Kände mig som en riktig häxa idag, som om jag hade PMS-deluxe, men det kan det omöjligt vara. Jag tror det är spänningen som släppt. Fick tillbaka en av coacherna idag som varit på 4 veckors semester, och de nya två känns bara så rätt - Nu kör vi!

 Fick några ord med mig nya chef, saknar ord, men jag saknade inte ord när jag pratade med henne - hon fick hela storyn utan rosenrött skimmer!

Låt mig vara för faaaaan!

Ingen träning idag heller, känner mig inte helt ordningsställd i kroppen efter förkylningen. Dessutom tror jag att jag åkt på något jäkulskap i äggstockarna för jag har haft så ont i magen de senaste dagarna, riktig kramp i de nedre regionerna, tjejmagen! Så det lär ju bli ett roligt gynbesök i nästa vecka.

Eftersom det inte blev någon träning så gjorde jag en favorit i repris och hoppade ner i ett hett bubbelbad när jag kom hem. Tände ljus och lät Sting härja fritt i högtalarna... Lovely!

Nu ska jag åka och sätta mig vid ett dukat bord och få lite middag i magen, iklädd mina rosa mjukbrallor och söndertvättade gråa tröja, jag är riktigt hot ikväll! Men å andra sidan ska jag ju lämna gräddhyllan och ge mig ut till gettot!