FY FAN vilken dag...

Jag och Högra Handen Helene sitter här och vet inte om vi ska skratta eller gråta... vi har gjort båda delarna nu!

Arg

Förbannad

Ilsken

Förundrad

Förtvivlad

Likgiltig

Irriterad

Elak

Bitsk

Rak

Obekväm

HUR JÄVLA SVÅRT KAN DET VARA, är mitt mantra idag!

Lyssna då!

Jag är inte nådig idag...

Ett uttjatat ord jag vet, men ändå gillar jag det ordet, förrutom att jag gillar just pondus, skarpt!

Vad är egentligen pondus? Vad sitter det i?

De senaste dagarna har jag och min världens bästa högra hand pratat en hel del om det. Vi har våra deltagare inne hos oss denna vecka, vilket innebär att alla sliter och drar i henne.

Igår hade jag förmånen att få ha klass hela dagen, och våra konsulter som annars utbildar hade gnällt lite att det varit si och så med ordningen i klassen, folk hade kommit och gått lite som dom vill, inte respekterat tiderna efter rasten, pratat i mun på varandra osv. Dvs ett helt vanligt gruppbeteende egentligen.

Igår var det alltså dags för mig att ha hela klassen, och klockan 8.29 körde jag igång och det var en tyst församling som satt i sina skolbänkar.

Ämnet, syftet och metoden klargjordes och vips var vi igång.

Tydliga ramar, då fanns det heller ingen anledning till misstolkning och egna tolkningar. 3 minuter innan rasten var slut, så infann sig hela gruppen på plats för att åter lyssna till mig och mitt föredragande om butiksekonomi. Kanske inte det mest upphetsande samtalsämnet men jag tror att det var fler med mig som hade en trevlig stund!

Projektuppgiften klargjordes, och inga frågor eller funderingar kring dessa, en markant skillnad mot allt tidigare kackel, för det är ett kackel utan dess like ibland.

Denna vecka har jag gett minst 5 konkreta råd till min bästa högra hand, så att hon ska slippa detta förbannade kackel som saknar innehåll.

Så på lunchen idag, efter en välbehövlig tur bland lite normalt folk på Oscar, så gick vi in på Ögat och provade glasögon och högra handen hittade några par som passade henne... Frågan är om inte ska förbli blond och glasögonlös, och får lämna den intellektuella looken till mig..

Säger som jag sa till en annan person idag där jag också menar det "Keep Going" Högra Handen!

Tänk vad så lite kan göra så mycket...

Fick ny gnista, och gnistan lever ännu!

Riktigt effektiv på jobbet, med betoning på effektiv.

Känner mig vass...

Känner mig energisk...

Känner mig harmonisk...

Känner mig helt enkelt lite mer mig själv...

Stina gillar spontanitet, och fler borde gilla det, mig själv inkluderat!

Hon köpte med sig lite godsaker, jag ordnade teet och sedan fick vi några timmar i soffan här på Högre Höjder.

Tack för att du finns och lyssnar, stöttar och orkar!

Du har torkat tårar i höst, delat fniss och skratt, och bara funnits där!

... är det citat jag fullständigt fastnat för!

På jobbet är grovgörat gjort, bara finlir kvar. Personalbiten förhoppningsvis löst och alla är insatta i arbetet. NU kan jag förhoppningsvis luta mig tillbaka i nästa vecka, och jag tror bestämt att jag ska försöka ta ut lite av de hårt inarbetade timmarna till att bara fylla på lite enegridepåer som gapar tomt just nu.

Sover som en kratta nu, vaknar kring halv fyra på natten och förblir vaken till sextiden innan jag somnar om, för att vakna när klockan ringer kring 7-tiden, och då är jag allt annat än pigg.

"Du bearbetar säker allt på nätterna" säger alla, men så är det inte. Kanske är det all spänning jag haft under dessa turbulenta veckor som börjar släppa och leder till min sömnlöshet.

Figge, kommer det ett kuvert med ett gult papper i som ger lite vita piller? Please... *blinkar med de gröna*

Hade ett långt och välbehövligt samtal med en person i eftermiddag, och aldrig någonsin har väl ett samtal känts så välbehövligt som just nu.

Ja, läget är som det ligger och det gav mig mer förståelse och en helt annan möjlighet att försöka klara av situationen. Det är svårt, det kommer vara svårt, men jag är envis som få också - och tänker anta den utmaningen!

Återigen blev jag påmind om att livet inte är något jävla spa, och det sammanfattar lite vad jag känner. Livet prövar mig just nu, för att sudda i kanten på den rosenskimrande bild av livet som jag målat upp.

Jag duckar, blundar, vänder mig bort men snöbollarna med livets käftsmällar kommer ändå, en där, och en där... men det är just det som är livet.

Konstigt nog, eller konstigt kanske det inte är för jag är ju mig själv, så känner jag mig riktigt ruggigt peppad att anta utmaningen och ge livet en match, och försöka inse att det inte är något spa...

Nyintroduktion av två nyanställda idag, och som alltid när det är nyanställda på gång, så har jag en jobbig känsla i magen - man vill att de ska vara i produktion helst igår.

Satt mig ner igår och gjorde ett introduktionsprogram för våra nyanställda, mest för min egen utvecklings skull men även för att jag vet att de vi får igen den tid vi lägger ner nu i början.

Jag hade avsatt hela dagen idag och verkligen tagit mig tid att gå igenom det inte alls så muntra nuläget, företagspresentationen, projektbeskrivningar, krav, förväntningar, företagskultur och sist men inte minst - uppföljning. Jag tror bestämt att jag tog hem 10 poäng i chefs- och ledarskap idag!

Nu är det eftermiddag och efter den gemensamma lunchen, så arbetar de nyanställda på, och jag är förvånad och vädligt lättad över att allt det mjuka också har hunnits med, tänkte främst på detta med krav och förväntningar, som man annars brukar smussla om och inte uttala. Allt är uttalat och nu finns det ingen möjlighet för diskussioner kring oklarheter - here we go!

Satte mig med en av de nya idag och summerade dagen, tankarna och känslorna och vet ni, jag fick jättemycket feedback för hur introduktionen varit, och det kändes verkligen bra och ovant. Jag är duktig på att ge feedback till mina medarbetare, men det är inte alltid jag får feedback tillbaka.

Så jag går hem nöjd idag, vi är på rätt spår... 

Idag var det en måndag med stort M, dessutom får jag inte träna pga förkylning och vadbristningen som gör sig påmind. Jag mår verkligen kratta när jag inte får träna, och det gör det bara ännu jobbigare. Satsar på att köra lazy denna vecka, för nästa vecka då är jag och mina aminosyror tillbaka, och då ska endofinerna upp i nivå igen!

Måndag med stort M var det ja, riktigt jäkla trist dag. Klockan 9.30 känner jag att jag måste hem och ladda, tack o lov att man bor 10 min bort från jobbet. Slänger mig på soffan, stirrar upp på det vita taket och försöker andas bort vissa känslor, lyckades väl si så där kan jag säga. Ringde världens bästa Stina i panik och fick lite handledning på vägen.

Tillbaka till jobbet där jag dagen till ära verkligen var häxa idag, hatad av alla! I väg till Dialect och ordna mobiltelefoner till ekipaget som kommer i morgon.

Telefonen ringde i ett, och fick ett besked om att vi nästa vecka mottar vår första deltagare i ett nytt marknadsområde - först ut i Sverige med det avtalet. Jag borde jubla, jag borde fira, men jag känner mig bara tom!

Tom o trött. Nu har jag fyra dagar på mig att leta arbetsterapeut, sjukgymnast, socionom, psykolog och en coach - jippie!

Till råga på det ska jag parallellt med den jakten genomföra introduktion för nyanställda, smälta det Svåra Samtalet, planera framåt, stå på mig för mina rättigheter för det ledarskap jag behöver, försöka driva verksamheten framåt, fortsätta vara glad och trevlig.

Ohejåhå - vad det känns mycket just nu!

Nu är det Cityakuten time, får njuta av de vita rockarna på avstånd ikväll!

Måste erkänna att jag inte riktigt känner något för bloggeriet längre, kanske kommer lusten tillbaka, kanske inte...

Varje gång jag vill skriva så tar det emot, och så ska det ju inte vara.

Natten har varit usel, tvärtrött igår, så det blev en tidig kväll, vilket resulterade i att klockan 3 var det en klarvaken fröken som vred sig i sängen och försökte hitta lite nattsömn igen.

När man ligger där i sängen totalt sömnlös får man också möjlighet att fundera över saker och ting man annars inte har tid att reflektera kring. Och eftersom detta är den period i mitt liv som är under stark utveckling så kom det insiktsfulla tankar även i natt.

Tankarna i natt kretsade kring temat "Gå vidare". Jag vet att Malin kommer rycka mig i håret nu, för jag har verkligen lovat henne och många andra, främst mig själv, att stanna kvar i tillståndet och verkligen våga känna tillit. Att utsätta sig för det jag gör nu är verkligen en plåga och en dag känns bra, för att nästa dag verkligen kännas dålig, grundlurad, naiv och fullständigt galen utan någon som helst självaktning. 

Jag funderade lite kring hur jag agerar, agerat och kommer att agera om jag väljer att gå vidare. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att vara riktigt ledsen, och då menar jag verkligen riktigt ledsen i någon veckas tid innan jag verkligen tar mig samman och därefter kommer det ut en riktigt stark tjej som ska visa sig själv och omvärlden var skåpet ska stå.

Jag vill så gärna ge situationen en chans, men ibland känns det som att den ekvationen är omöjlig, för jag tar verkligen sådan skada av det, och min omgivning ser det, och jag vet inte längre om jag kan förlika mig med tanken att jag faktiskt börjar ta rejäl skada av det.

Vad är några veckor i resten av mitt liv? Jag vill så gärna fortsätta ge situationen en chans, men jag vet inte om jag klarar att se hur situationen bryter ner mig, eller gör den verkligen det? Den kanske stärker?

Ute börjar Sundsvall lysas upp, snön har gjort det lite vitare. Dags att gå till jobbet, där jag ska fortsätta temat "Gå vidare" genom att idag ha ett så kallat Svårt Samtal.

Innan dess ska jag ha ett telefonmöte med VD´n, också det på temat "Gå vidare"

Förrut var det så naturligt att kunna prata och ventilera med Dig, allt var så spontant, Du bara fanns där. Kloka svar och funderingar och Du var verkligen till stor hjälp för mig då. Nu finns det inte ett ord som är spontant längre och jag är livrädd för vad denna situation kommer betyda för mig, och det beslut jag kommer att måsta fatta för att skydda mig själv. Det blir tydligare och tydligare att beslutet nog kommer att komma från mig.

Fan vad jag saknar Dig...