"Mina damer och herrar, vi förbereder nu för start och ber därför om er uppmärksamhet. En sammanfattning av säkerhetsinformationen finns i stolsfickan framför er. Säkerhetsbältet spänns fast så här, och öppnas så här, och ska alltid vara fastspänt när symbolen för säkerhetsbältet är tänt.

Om syrgas blir nödvändigt kommer en lucka öppnas i panelen ovan för er. Dra ner en mask med ett kraftfullt ryck, sätt över näsa och mun, och andas normalt. Sätt först på er egen mask och hjälp därefter andra. Det finns en flytväst under er stol. Dra västen över huvudet, lägg bandet runt midjan och spänn fast. Dra bort fliken på batterierna när ni lämnat planet. Västen blåses upp genom ett kraftfullt ryck, använd munstyckena om det är nödvändigt. Nödutgångarna är alla märkta med EXIT-skyltar, och finns längst fram i kabinen samt längst bak och utmed vingarna. Lägg märke till er närmaste nödutgång, den kan finnas alldeles bakom er."

I´m ready for take off...

... redo för att våga känna tillit

... redo för att våga möta en morgondag som kommer bli tung

... redo för att se på framtiden som signalerar utveckling

Det finns inga syrgastuber, inga säkerhetsbälten, Exit-skyltar, flytvästar... men det finns en helt underbar omgivning runt om kring mig.

 Ni är underbara - Tack kan inte sägas nog många gånger, men jag gör det igen. TACK!

Det är lördag och jag sitter hemma, brukar sällan eller aldrig hända på en helg. Ute är det minus två grader, stålande solsken och helt vindstilla... en riktig försmak av vintern! Hade önskat att jag kunde ta en riktigt härlig promenad, ta på mig varma skor, mössan och en gosig jacka och gå ut och se på naturen en stund, men jag är inte alls pigg, så någon promenad är det inte tal om alls!

Vaknade imorse och kände mig sugen på att göra något avkopplande, att lägga sig och läsa var inget alternativ, så bums kom tanken - här ska det bakas! Ni som känner mig vet ju att jag inte äter bröd och heller inte bakar, så varför jag skulle baka vet jag inte. Tog fram Rosendahls-boken och bläddrade och som alltid dök receptet upp - Solrosfröbullar med dinkelmjöl.

I väg till Ica Maxi, passade på att veckohandla också så att veckans vardag flyter på.

Väl hemma så inser jag att krafterna till att baka är totalt borta, genomslut i kroppen och orkar helt enkelt inte baka. Så nu finns det dinkelmjöl, jäst, solroskärnor och annat gott hemma, får se om jag tar nya tag imorgon.

Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner, kolla på någon film och byta fokus för en timme eller två, hoppa in i någon annans liv och slippa mitt egna för ett tag. Kanske att jag tar mig ro och verkligen sätter på en film och kryper ner i soffan.

Lunchen är i magen, det blev en kantarellpajbit (tack frysen för att det finns god hemlagad mat där när dagar som sådana kommer utan förvarning) med en provencalsk sallad med serranoskinka och lite rostade pinjenötter. Gott var det!

Mår inte alls bra, och jag känner mig lite oroad om jag ska vara ärlig. Jag känner mig kropp utan och innan och har en väldigt stark kropp som brukar stå emot det mesta, men denna höst har det verkligen inte varit all time high för kroppen. Två muskelbristningar som i sin tur har lett till belastningsskador, och än känns inte vaden färdigläkt. Hjärtat som slår dubbelslag ibland, det är rent fysiska skador även om hjärtat har ont av andra anledningar också.

Igår hände något som var riktigt obehagligt. Klev upp ur bubbelbadet som var riktigt hett, råkade tappa en sak på badrumsgolvet så jag böjer mig ner och väl där, så svartnar allt och flimrar och hjärtat börjar att slå helt okontrollerat. Nu svimmar jag var min första tanke, och svimma ska man inte göra på ett badrumsgolv av skiffer. Kryper ut längs väggen för att komma ut till soffan dit jag äntligen tar mig och där ligger jag till dess att hjärtat återfått sin normala rytm. Riktigt obehagligt var det, och jag vill aldrig vara med om det igen. Kände mig blek om nosen hela kvällen, och fick lägga mig under middagen på soffan. Att sitta och titta på Swartling, var till och med det jobbigt, men sedan sov jag gott i min alldeles egna världens bästa säng.

Jag skulle behöva handla adventsljusstakar till alla rum...

Jag skulle behöva städa...

... men det får bli någon annan dag!

... med ett 40 gradigt bubbelbad med massor av badolja och andra smaskigheter i. Bubblorna i glaset får bytas mot Ramlösa-bubblor för jag ska ut och åka bil ikväll.

Känns så konstigt att vara hemma en fredagseftermiddag, brukar alltid träna som en skön avslutning på en arbetsvecka. Idag blir det allstå ett bubbelbad med lite kroppspyssel som blir avslutningen på arbetsveckan.

Det skönaste av allt är att helgen inte innehåller några som helst planer. Bjuden på middag idag och imorgon, så jag slipper tänka på det och det är jag evig tacksam för. Just idag känner jag mig inte pigg alls. Kanske beror det på förkylningen, kanske beror det på något annat, kanske en kombination.

Till råga på allt ringde en kollega från en annan ort idag och hade ett ärende, och ställde frågan hur det var. Svaret blev att det är fullt upp, för det är verkligen hektiskt nu när läget är som det ligger på jobbet. Kommentaren jag fick tillbaka " Och vad gör du egentligen eftersom du har så mycket?" Tack för den käftsmällen...

Jag kan inte gå in på detaljer, men den kommande arbetsveckan, kommer sätta mig på rejäl prövning. Behöver ladda lite batterier och få ett andrum till det som komma skall.

Jag ser en ljusning, jag ser ljuset i tunneln och snart snart är vi där!

Målfokusering är ett hett begrepp i min värld, och målet med kommande veckas prövning är min julledighet, för nu ska det vara en ledig jul!

Trevlig helg önskas det från Högre Höjder där jag nu intar badet för en inledning på en helg i rekreationens tecken, där ljusen är tända, badet skummar sig, ansiktsmasken förberedd, och Ramlösan upphälld - Skål!

... men jag pratade med mamma i 50 hela minuter nu ikväll och jag fick verkligen höra mig själv prata och säga det som tynger mitt hjärta. När jag låg där i sängen så började tårarna trilla ner på mina kinder, hörde jag mig själv sammanfatta den något jobbiga situationen så här, och det var en träff mitt i prick.

Det finaste jag kan göra just nu för någon...

... är också det som gör mest ont för mig.

Mamma ville verkligen inte att hennes dotter ska behöva gå igenom detta, men det finns inget val, genom det ska jag. Att det gör så ont på vägen är nog ingenting jag kan påverka.

Jag övar mig i att känna tillit, jag tycker inte synd om mig själv, jag vill inte ha en massa klappar medhårs som inte betyder något, därför funderade jag länge om jag skulle skriva mina tankar denna sömnlösa kväll.

Eftersom detta är min blogg, som ska spegla mitt liv, är det också just detta är - mitt liv här och nu, varken mer eller mindre.

Idag meddelade min chef att han säger upp sig.

Tystnad ridå ner...

Det som föll i mitt huvud samma sekund detta sades var ett "nu jäklar måste det bli bra", så jag fattade mod och skrev ner alla mina synpunkter och tankar kring det ledarskap jag hoppas tillsätts på hans position.

Nu finns chansen att tillsätta det ledarskap som saknas

Nu finns chansen att få börja från början

Jag har gjort det jag kunnat, jag har lagt mina kort på borden och vågat varit obekväm och sagt vad jag vill ha för att mitt arbete ska fungera, hoppas flera av mina kollegor gör det samma...

Jag känner att detta kan bli bra, om nu ledningen lyssnar på oss, vilket ledarskap vi behöver.

Nog väldigt få som inser att det är stort för mig, kanske kanske kanske finns det en chans för mig att fortsätta på detta företag, med de roligaste arbetsuppgifter som finns.

Det är med lättnad och framtidstro jag verkligen hoppas på en lösning, och fler med mig...

... är egentligen så less på det ordet att jag bara vill kräkas. Tanken är god, gärningen är också god, men ibland blir det bara för mycket coach coach coach coach. Jag har nog aldrig känt mig som en coach och kommer inte att göra heller, jag är helt enkelt inte den terapeutande coachen som ömkar och tar om hand...*ryyyyser*

Idag var det alltså dags, stora dagen - fröken skulle vara coach, ja - coach! När läget är som det ligger på kontoret så får jag utöka från att vara platschef och projektledare med tilläggstjänst som jourhavande mamma, allmän obekvämhäxa med tjänstgöring som gnälltant, och idag lägger jag även till jobbcoach! Stor dag idag!

8 deltagare skulle coachas, och ämnet för dagen var sökaktivitet. Jag hade förberett (trott något annat?) fyra frågor som jag kunde ställa, all dokumentation färdig... och vet ni? - det kändes så väldigt bra!

Jag fick verkligen mersmak av coachandet, det var inte så farligt som jag trodde. Kände mig verkligen bekväm i coachstolen med coachhatten, en helt ny upplevelse för mig!

Nu är man hemkommen efter en hektisk dag med massor av intryck och möten som jag vill smälta. Tanken på ett bubblande badkar med badskum och ett glas Moet är ruskigt lockande, och idag tror jag att jag är värd det!

Blir bloggandet som förrut?

Kommer jag fortsätta våga bjuda på mig själv som jag önskar?

Kommer jag fundera en extra gång innan jag trycker iväg det, är det då en riktig blogg från hjärtat?

Befinner mig hemma under filten, skulle ha varit på utbildning i Malmö. Har ett huvud som bultar, ögon som visar feber, hals som bränner...

 ... och ett hjärta som saknar...

Med anledning av kommentarerna nedan, så funderar jag och återkommer...

Kanske här...

Kanske inte...

Kanske med öppen blogg...

Kanske med lösenord...