Söndag idag betyder måndag imorgon, och måndag betyder hard work...

Just nu är jag så förbannat less på mitt jobb, på att aldrig räcka till...

... att alltid vara tjejen som släcker alla bränder så vi kan andas någon dag till.

... att alltid vara den som förväntas ordna saker och ting, springa ännu snabbare.

... att vara den som inte har något förtroende för sina chefer.

... att vara den som förväntas göra det bästa av situationen trots att förutsättningar är totalt undermåliga

... att vara den som täcker upp 3 heltider plus sin egen tjänst

... att vara den allt står och faller med.

... att vara den där alla papper hamnar, som medarbetarna inte kommer vidare med.

... att känna att man inte räcker till.

... att sakna motivation, feedback och inspiration, trots att jag förväntas ge det till mina medarbetare.

Listan skulle kunna göras lång, men störst av allt idag, denna söndag när jag har en söndagsblues-dag, är känslan av

... att känna att det arbete man själv gör mottas med likgiltighet.

Det gör ont, och aldrig någonsin vill jag som ledare att mina medarbetare ska känna det samma. Jag försöker tänka att det geografiska avståndet är boven i dramat, men hur mycket jag än försöka tänka på det som lämplig ursäkt så vet jag att det som är gjort, är gjort... och kommer aldrig att glömmas. Det saknas ett förtroende, ett ömsesidigt förtroende mellan mig och mina chefer, och så länge det saknas kommer mitt arbete att för mig kännas som en total likgiltighet.

Kanske dags att sluta stånga sig blodig, sluta släcka bränder, sluta springa snabbare, sluta vara så förbannat tillgänglig.... helt enkelt sluta vara den jag önskar jag kunde vara.

Dags att fly från något, istället för att gå till någonting, tvärtemot vad jag förespråkar, men ibland har man inget val, och denna söndag känns det som att botten faktiskt är nådd, jag orkar inte mer och även jag borde öppna mina annars så onaiva gröna ögon och lämna skeppet...

Jag skulle i såfall lämna ett riktigt roligt och utvecklande arbete, och det är kanske därför jag kämpar och stångar mig blodig, det är kanske därför jag går hem varje dag med känslan att aldrig räcka till, och att det jag gör är totalt likgiltigt...

 Söndagsblues var ordet...

Har aldrig varit särskilt imponerad av Winnerbäck, men nu tillsammans med Miss Li har han gjort det, han har berört mig med en otroligt stark text som verkligen lyckas fånga känslan av hur ont det gör...

Lyssna själv HÄR

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag har rätt mycket med mig själv precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag har sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnade mig nu

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu

Idag är det Alla Helgons Dag, och jag tror bestämt att Ikea är ett av de helgon som många hedrar idag, för där var det stormning till shoppingen. På kyrkogårdarna var det däremot inte samma anstormning till att hedra nära och kära, och det kan jag tycka är sorgligt.

För mormor var det första Alla Helgons Dag i Sverige, hon brukar annars fira den i sitt hemland och katoliker som vi är, så är vi vana en helt annan kultur kring detta med att verkligen vårda de döda, även när de har lämnat denna jord. Mormor tyckte det var en tragedi att en sådan dag inte uppmärksammas mer, och jag måste nog hålla med.

För mig är en dag som innebär lite mer stillhet och omtanke än vanliga fall. Jag har min älskade Farfar på en kyrkogård 100 mil bort, det känns en dag som denna. Han är däremot med mig i tankarna varje dag, min älskade farfar, om du bara visste vilken speciell plats du har i mitt hjärta, min del av hjärtat som tillhör "the Johnssons".

Saknar honom, samtidigt som jag försöker bevara de fina minnen jag har från den långa tid han verkligen fick här på jorden.

När vi hade avklarat kyrkogårdsbesöken intog vi Ikea, och nej, det gör jag inte om. Nu har jag handlat värmeljus så att jag klarar mig till jul, för jag sätter inte min fot där innan dess... kalla mig rabiat, jag tar det - men jag hatar IKEA-konceptet. Fördomsfull är jag tydligen också, för det var bara fleecetröjor och Foppa-tofflor som ägde Ikea med skrikande barn.

Det kryper i hela kroppen när jag utsätter mig för dylika saker, vill bara UT, och känner mig så fruktansvärt malplacerad. Fick en kommentar att det om några år är jag som marcherar där med barnvagn och tillbringar en dag på IKEA för att slå ihjäl lite tid. Snälla ni, påminn mig den dagen. När jag går klädd i mysbrallor och låter mig själv förfalla och bli ett med någon slags mall som mammor ska vara, nerkräkta, i utslitna kläder som signalerar att BH´n inte behövs inför ett Ikea-besök, att håret bara är uppdraget i en knut för att spara tid, ögonbrynen är ett minne blott, allt detta bara för att det finns ett barn med i bilden, min värsta fasa. Lovar ni att påminna mig då?

Nu ska jag strax ta och påbörja helgmiddagen till mormor & co, som är inbjudna till Högre Höjder...

Ibland är det så skönt att vakna upp till ett nystädat hem, där torktumlaren är inställd på att köra igång klockan 7 - så att morgonrocken är härligt varm när mina tassar touchar det uppvärmda golvet i badrummet.

Som vanligt inleddes min fredagskväll med ett skönt träningspass, och fastän ögonen var tröttare än någonsin så känner jag mig nöjd med passet, och jag var betydligt piggare när jag gick därifrån och begav mig mot hemmet. Middagen bestod av jätteräkor (jag vet att det inte är politiskt etiskt rätt, men det stuntar jag i) frästa i vitlöksdoftande grönsaker och färsk pasta... till det ett glas champagne och det blev mer champagne under kvällen med trevligt avslappnat sällskap.

 Därefter intog jag sidoläge i världens bästa säng i härligt nya rutiga sängkläder.

Vid köksfönstret har jag full utsikt över små fåglarna som pickar i sig sina solrosfrön. Första snön har fallit, det är vitt.

Helgen innehåller inga planer mer än att försöka ta igen sig. Som vanligt känner jag mig extremt trött och känner ett behov av att bara få vara mig själv, utan någon som drar i mig och vill ha besked.

Min kropp behöver vila och min själ behöver också vila...

Det händer i saker i mitt liv må ni tro. När man pratar om små barns olika faser så är det vissa faser i livet där det händer mer och utvecklingen går snabbare, frågan är om jag inte är inne i någon sådan fas just nu - där det går undan...

Idag slog det mig att mina rutiner har ändrats, vilket också har gjort att stora värderingar i mitt liv har ändrats, utan att jag hunnit reflektera över det.

För ett år sedan försökte jag veckohandla på söndagarna för att ha det klart inför den kommande arbetsveckan. Ofta var det tvättstuga, städning och handling som stod på schemat på söndagarna, för att det skulle vara skinande rent på veckorna.

Nu sker allt detta på allt som oftast torsdagarna, så att jag efter min sedvanliga fredagsträning kan komma hem och känna helgkänslan som infinner sig i ett hem utan dammtussar, en tom tvättkorg och en kyl som innehåller råvaror för helgens kulinariska upplevelser.

Detta säger ganska mycket om mig, jag har blivit en helgnjutare. Förrut tyckte jag att helgen en förberedelse för veckan, och då i rena praktiska förberedelser. Nu är helgen MIN, där jag gör vad jag vill, och där jag försöker ladda batterierna genom att göra annat än att städa och plocka.

Visst är en stor del av förklaringen att jag kan tvätta hemma, slipper passa tider i en tvättstuga, men jag är ändå imponerad, nu är helgerna ägnade till det som behövs, hämta ork och kraft för veckan. När hann jag med det tidigare?

Idag är det torsdag, och Högre Höjder är skinande rent. Idag blev det dessutom städning deluxe, eftersom jag inte längre kunde blunda för mina träpersienner som var dammiga. Passade även på att slipa ner bänkskivan i köket och olja in den, veckohandlingen avklarade på väg hem från jobbet.

Huset doftar en blandning av Ajax Orginal, Såpa, Linolja och inte att förglömma - Chanel No 5!

Jag har ett rum i huset som i dagsläget inte fyller någon som helst större funktion. Det är egentligen ett sovrum, relativt stort, men som hos mig saknar vägg och dörr, så det är öppet mot den öppna hallen på nedervåningen.

Min tanke när jag köpte huset och inredde, var att ha det som mitt mysrum, där jag skulle sitta och läsa och mysa. Ojdå, det var väldigt optimistiskt tänkt, för jag är inne i en period där jag är rastlös of hell för att uttrycka det milt.

I sensomras lyssnade jag igenom två ljudböcker, då låg jag ofta på soffan med duntäcket på kvällarna och lyssnade mig till sömns innan jag hoppade in i sovrummet som ligger vägg i vägg med rummet utan funktion.

På morgonen när jag håller på nere, så är det första jag gör - sätter på musiken, det finns en ordentlig musikanläggning där.

Annars kan jag beskriva rummet med en stor härlig soffa, som fungerar som gästsoffa när jag har gäster som inte ska sova i min säng. Det finns två bokhyllor, en med böcker och en med semesterminnen.

Jag älskar rummet, men jag hittar ingen funktion, skulle vilja utnyttja det lite mer. Så nu kära bloggläsare, inspirera mig - vad ska jag göra med rummet? Flytta ner datorn, i tron om att sitta där mer? Känns som att jag vill behålla tanken med rummet som ett vilsamt rum för återhämtning och refklektion. Vad fattas för att kunna göra det?